1 § (16.8.1996/626) Brott som har begåtts i Finland

På brott som har begåtts i Finland tillämpas finsk lag.

Bestämmelser om tillämpningen av finsk lag på brott som har begåtts i Finlands ekonomiska zon finns i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) och miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009). (29.12.2009/1680)

2 § (16.8.1996/626) Brott som har anknytning till finska fartyg eller till fartyg som landar i Finland (18.6.2021/537)

På brott som har begåtts ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg tillämpas finsk lag, om brottet har begåtts

1) när fartyget befann sig på öppna havet eller inom ett område som inte tillhör någon stat eller när luftfartyget befann sig inom eller ovanför ett sådant område, eller

2) när fartyget befann sig inom en främmande stats område, eller när luftfartyget befann sig inom eller ovanför ett sådant område, och brottet har förövats av fartygets befälhavare eller en medlem av besättningen eller en passagerare eller någon som annars har medföljt fartyget.

Finsk lag tillämpas även på brott som befälhavaren för eller en medlem av besättningen ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg förövat utanför Finland, om gärningsmannen genom sin gärning brutit mot en särskild skyldighet som enligt lag åvilar honom i egenskap av befälhavare eller medlem av besättningen.

Finsk lag tillämpas även på brott som har begåtts

1) ombord på ett luftfartyg som landar på finskt territorium och där den brottsmisstänkte fort-farande befinner sig,

2) mot ett sådant luftfartyg eller ombord på ett sådant luftfartyg som har hyrts ut utan besätt-ning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i Finland.

3 § (16.8.1996/626) Brott som riktar sig mot Finland

På brott som har förövats utanför Finland och som riktar sig mot Finland tillämpas finsk lag.

Ett brott anses rikta sig mot Finland, om

1) det är ett lands- eller högförräderibrott,

2) gärningen på något annat sätt allvarligt kränkt eller äventyrat Finlands statliga, militära eller ekonomiska rättigheter eller intressen, eller om

3) det riktar sig mot en finsk myndighet.

4 § (16.8.1996/626) Tjänstebrott och militära brott

På brott som nämns i 40 kap. och som har begåtts utanför Finland av en person som avses i 40 kap. 11 § 1, 2, 3 och 5 punkten tillämpas finsk lag. (12.7.2002/604)

Finsk lag tillämpas likaså på brott som nämns i 45 kap. och som har förövats utanför Finland av en person som det nämnda kapitlet skall tillämpas på.

5 § (16.8.1996/626) Brott som riktar sig mot finska medborgare

På brott som har begåtts utanför Finland och som riktar sig mot en finsk medborgare, ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person eller en i Finland varaktigt bosatt utlänning tillämpas finsk lag, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.

6 § (16.8.1996/626) Brott som har begåtts av finsk medborgare

På brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland tillämpas finsk lag. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.

Som finsk medborgare anses den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är finsk medborgare.

Med finsk medborgare jämställs

1) den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är varaktigt bosatt i Finland, samt

2) den som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige.

7 § (16.8.1996/626) Internationella brott

På brott som begås utanför Finland och vars straffbarhet oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland (internationellt brott), tillämpas finsk lag. Närmare stadganden om tillämpningen av denna paragraf utfärdas genom förordning.

Finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten även på sådant kärnladdningsbrott eller sådan förberedelse till allmänfarligt brott som ägt rum utanför Finland och som skall betraktas som brott enligt fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (FördrS 15/2001). (30.12.1998/841 år 2003)

Finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten även på följande brott som har begåtts utanför Finland:

1) människohandel och grov människohandel,

2) brott som är straffbara enligt 34 a kap.,

3) rån, grovt rån, utpressning och grov utpressning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i 34 a kap. 1 eller 1 a § eller 2 § 3 punkten, samt

4) förfalskning eller grov förfalskning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2–8 punkten eller 2 mom., 1 a §, 2 § 3 punkten eller 4, 5 eller 5 c §.

8 § (16.8.1996/626) Annat brott som har begåtts utanför Finland

På brott som har begåtts utanför Finland och på vilket enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader tillämpas finsk lag, om den stat inom vars område brottet har förövats har begärt att åtal för brottet skall väckas vid finsk domstol eller som med anledning av brottet har framställt begäran om att gärningsmannen skall utlämnas men begäran har avslagits.

9 § (16.8.1996/626) Juridiska personers straffansvar

Skall på ett brott enligt detta kapitel tillämpas finsk lag, bestäms även juridiska personers straffansvar enligt finsk lag.

10 § (16.8.1996/626) Gärningsorten

Ett brott anses vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Ett underlåtenhetsbrott anses vara begånget såväl där gärningsmannen borde ha handlat som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde.

Om brottet stannade vid försök, anses det vara begånget även där den rekvisitsenliga följden antingen sannolikt eller enligt gärningsmannens uppfattning skulle ha framträtt om brottet skulle ha fullbordats.

En anstiftares och en medhjälpares brott anses vara begånget både på den ort där delaktighetsgärningen utfördes och på den ort där gärningsmannens brott anses vara begånget.

Om gärningsorten inte med säkerhet kan fastställas, men det finns grundad anledning att anta att brottet har begåtts inom finskt område, skall det anses vara begånget i Finland.

11 § (16.8.1996/626) Kravet på dubbel straffbarhet

När ett brott har begåtts inom en främmande stats område kan finsk lag tillämpas med stöd av 5, 6 och 8 §§ endast om gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten och om även en domstol i den främmande staten kunde ha dömt ut straff för gärningen. För brottet får härvid inte i Finland dömas ut en påföljd som är strängare än den som stadgas för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Även om det i lagen på gärningsorten inte föreskrivs något straff för gärningen, tillämpas finsk lag på gärningen om den har begåtts av en finsk medborgare eller en i 6 § 3 mom. 1 punkten avsedd person och straff för gärningen föreskrivs

1) i 11 kap. 5 eller 6 §, om gärningen utgör sådan krigsförbrytelse eller grov krigsförbrytelse eller medverkan till sådana, som avses i artikel 15 i det andra protokollet till konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (FördrS 93/1994),

2) med stöd av 15 kap. 12 a § i 1–9 § i det kapitlet,

3) i 16 kap. 1–3 § och även om en person som avses i 40 kap. 11 § 2, 3 eller 5 punkten eller en sådan utländsk tjänsteman som är anställd hos Internationella brottmålsdomstolen är föremål för brottet,

4) i 16 kap. 13, 14, 14 a eller 14 b § och även om dessa paragrafer tillämpas med stöd av 20 § i det kapitlet,

5 punkten har upphävts genom L 8.7.2022/723. (8.7.2022/723)

6) i 20 kap. 1–5, 9, 12–16 eller 18–22 §, (8.7.2022/723)

7) i 20 kap. 10 eller 11 §, om gärningen riktar sig mot en person som är under 18 år, (8.7.2022/723)

8) i 21 kap. 5 eller 6 §, 22 kap. 1 eller 2 § eller 25 kap. 8 §, om gärningen utgör sådant tvingande till äktenskap som avses i artikel 37, sådan kvinnlig könsstympning som avses i artikel 38 eller sådan tvångsabortering eller tvångssterilisering som avses i artikel 39 i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (FördrS 53/2015),

9) i 29 kap. 1, 2, 5–7 eller 7 a §, 32 kap. 6 eller 7 § eller 36 kap. 1 eller 2 §, om gärningen utgör ett sådant bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen som avses i artikel 3.2 eller ett sådant annat brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen som avses i artikel 4.1–4.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen,

10) i 30 kap. 7, 7 a, 8 eller 8 a § och även om dessa paragrafer tillämpas med stöd av 14 § i det kapitlet,

11) i 40 kap. 1–4 eller 4 a §, om gärningsmannen är en riksdagsledamot, en utländsk tjänsteman eller en ledamot av ett utländskt parlament, eller

12) i 40 kap. 8 a eller 8 b §, om gärningsmannen är en riksdagsledamot, en utländsk tjänsteman eller en ledamot av ett utländskt parlament. (19.4.2024/181)

Även om det i lagen på gärningsorten inte föreskrivs något straff för gärningen, ska den betraktas som ett förbrott till penningtvätt eller grov penningtvätt, om straff för gärningen föreskrivs

1) i 16 kap. 13 eller 14 §,

2) i 17 kap. 1 a, 8 eller 8 a §, (8.7.2022/723)

3) i 20 kap. 1–5, 9, 12–16 eller 18–22 §, (8.7.2022/723)

4) i 20 kap. 10 eller 11 §, om gärningen riktar sig mot en person som är under 18 år, (8.7.2022/723)

5) i 30 kap. 7, 7 a, 8 eller 8 a §, eller

6) i 40 kap. 1 eller 2 §.

12 § (11.3.1997/205) Riksåklagarens åtalsförordnande

Brottmål får inte prövas i Finland utan riksåklagarens åtalsförordnande, om

1) brottet har begåtts utanför Finland, eller om

2) en utlänning har begått ett brott ombord på ett utländskt fartyg då det befunnit sig på Finlands territorialvatten, eller ombord på ett utländskt luftfartyg då det befunnit sig i Finlands luftrum, och brottet inte riktat sig mot Finland, en finsk medborgare, en i Finland varaktigt bosatt utlänning eller ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person.

Riksåklagarens förordnande behövs dock inte, om

1) gärningsmannen är finsk medborgare eller en person som enligt 6 § jämställs med finska medborgare och brottet har riktat sig mot Finland, en finsk medborgare, en i Finland varaktigt bosatt utlänning eller ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person,

2) brottet har begåtts i Danmark, Island, Norge eller Sverige och åklagaren på gärningsorten har framställt en begäran om att brottet ska behandlas vid en finsk domstol, (13.5.2011/441)

3) brottet har begåtts ombord på ett finskt fartyg då det befunnit sig på öppna havet eller inom ett område som inte tillhör någon stat eller ombord på ett finskt luftfartyg då det befunnit sig inom ett sådant område eller ovanför det,

4) brottet har begåtts ombord på ett fartyg eller luftfartyg medan det befunnit sig i reguljär trafik mellan orter i Finland eller mellan en ort i Finland och någon ort i Danmark, Island, Norge eller Sverige,

5) brottet skall behandlas som ett brottmål som avses i militära rättegångslagen (326/83), eller om

6) det enligt lag är republikens president eller riksdagen som bestämmer om väckande av åtal.

13 § (16.8.1996/626) (16.3.1996/626) Utländsk dom

I Finland får åtal inte väckas för gärningar angående vilka det redan har givits en lagakraftvunnen dom i den stat där gärningen begicks eller i någon annan medlemsstat i Europeiska unionen och

1) åtalet har förkastats,

2) den åtalade har konstaterats vara skyldig men inte dömts till straff,

3) den ådömda påföljden har verkställts eller verkställigheten pågår, eller

4) den ådömda påföljden har förfallit enligt lagen i domstolsstaten.

Oberoende av 1 mom. får riksåklagaren förordna att åtal skall väckas i Finland, om en utomlands given dom inte grundar sig på en begäran som har framförts av en finsk myndighet eller en begäran om utlämning för brott som de finska myndigheterna har bifallit och

1) brottet enligt 3 § anses rikta sig mot Finland,

2) brottet är ett sådant tjänstebrott eller militärt brott som avses i 4 §,

3) brottet är ett internationellt brott som avses i 7 §, eller

4) brottet enligt 10 § anses begånget även i Finland. Riksåklagaren får dock inte förordna att åtal skall väckas för ett brott som delvis har begåtts inom territoriet för den medlemsstat i Europeiska unionen i vilken domen har givits.

3 mom. har upphävts genom L 13.6.2003/515. (13.6.2003/515)

14 § (16.8.1996/626) Hänvisningsstadgande

Om utlämning för brott och om annan internationell rättshjälp samt om immunitet i vissa fall för de personer som deltar i en rättegång eller förundersökning stadgas särskilt.

15 § (16.8.1996/626) För Finland förpliktande internationella överenskommelser och folkrättslig praxis

Om en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland i något fall begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt utöver vad som stadgas i detta kapitel, skall begränsningen följas så som avtalats. Utan hinder av detta kapitel skall dessutom iakttas de begränsningar av tillämpningsområdet för finsk lag som följer av allmänt erkända folkrättsliga regler.

1 § (13.6.2003/515)

1 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

2 § (23.9.2005/780)

2 § har upphävts genom L 23.9.2005/780.

3 § (19.7.1974/613)

Då i lag såsom straff för gärning stadgas tukthus, skall i stället för tukthusstraff dömas till fängelsestraff.

I stället för tukthus på livstid ådömes fängelse på livstid. l stället för tukthus på viss tid ådömes fängelse inom gränserna för den straffskala som i straffstadgandet är utsatt för tukthusstraffet. Är någon särskild minsta eller längsta tid icke utsatt, ådömes i stället för tukthus fängelse i minst sex månader och högst tolv år.

Längsta tiden för fängelsestraff enligt straffstadgande, som givits före den 1 juli 1975, är fyra år, om särskild längsta tid icke är föreskriven.

Vad om tukthus på livstid är stadgat gäller även fängelse på livstid.

4 § (30.4.1999/550)

4 § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 a § (30.4.1999/550)

4 a § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 b § (30.4.1999/550)

4 b § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 c § (30.4.1999/550)

4 c § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

5 § (30.4.1999/550)

5 § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

6 §

Beror straff af värdet å viss egendom; gälle det värde, egendomen hade å den tid, då brottet begicks.

7 § (8.9.1989/792)

Avsättning enligt straffbestämmelserna i 11 och 40 kap. innebär förlust av den tjänst eller det offentliga uppdrag i vilket brottet begicks. Har en tjänsteman övergått från den tjänst i vilken brottet begicks till en annan motsvarande tjänst, innebär avsättningen förlust av denna tjänst. (4.12.2009/990)

I de fall som nämns i 10 § innebär avsättningen förlust av den tjänst och det offentliga uppdrag eller de tjänster och de offentliga uppdrag som den dömde innehar när domen faller.

8 § (8.9.1989/792)

8 § har upphävts genom L 8.9.1989/792.

9 § (8.9.1989/792)

9 § har upphävts genom L 8.9.1989/792.

10 § (12.7.2002/604)

Om en tjänsteman, en person som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag eller en person som utövar offentlig makt döms till fängelse på livstid skall han eller hon även dömas till avsättning. Om personen i fråga döms till fängelse på viss tid, minst två år, skall han eller hon också dömas till avsättning, utom då domstolen anser att brottet inte visar att den dömde är olämplig som tjänsteman eller för att sköta ett offentligt uppdrag.

Döms en person som avses i 1 mom. för uppsåtligt brott till fängelse för kortare tid än två år, kan han eller hon samtidigt dömas till avsättning, om brottet visar att han eller hon är uppenbart olämplig som tjänsteman eller för att sköta ett offentligt uppdrag.

En genom allmänna val utsedd medlem av representantskapet i ett offentligt samfund får dock inte med stöd av denna paragraf dömas till avsättning från detta uppdrag.

11 § (10.1.1969/1)

11 § har upphävts genom L 10.1.1969/1.

12 § (12.7.2002/604)

12 § har upphävts genom L 12.7.2002/604.

13 § (23.9.2005/780)

Om en fånge eller en häktad begår ett sådant brott i ett fängelse eller annars under övervakning av en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som inte kan förutses medföra ett strängare straff än böter, kan ett disciplinstraff påföras för gärningen så som bestäms i 15 kap. i fängelselagen (767/2005) och i 10 kap. i häktningslagen (768/2005). Om gärningen kan förutses medföra ett strängare straff än böter, ska gärningen anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet. (17.6.2011/731)

Om en fånge eller ett häktad begår ett brott utanför fängelset, skall polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet underrättas om saken.

14 § (10.1.1969/1)

14 § har upphävts genom L 10.1.1969/1.

14 a § (21.4.1995/578)

Den som döms till straff för landsförräderibrott eller högförräderibrott eller till fängelse i minst två år för något annat brott skall dömas att förlora sin militära grad, om inte påföljden med hänsyn till brottets art, de omständigheter som har lett till och framgår av brottet samt de övriga konsekvenserna för gärningsmannen av förlust av den militära graden bör anses vara oskälig.

Ingen kan dock dömas att förlora den lägsta militära graden. (16.6.2000/559)

15 § (10.4.2015/395)

15 § har upphävts genom L 10.4.2015/395.

16 § (26.10.2001/875)

16 § har upphävts genom L 26.10.2001/875.

17 § (13.6.2003/463)

17 § har upphävts genom L 13.6.2003/463.

18 §

I några fall straffas brott med påföljder utom dem som nu äro sagda, efter hvad derom i denna lag särskildt stadgas.

1 § (30.4.1999/550) Antalet dagsböter

Böter döms ut i dagsböter, så att minimiantalet är en dagsbot och maximiantalet är 120 dagsböter.

Om minimum och maximum för ett gemensamt bötesstraff bestäms i 7 kap.

För bötesstraff kan av särskilda skäl i lag bestämmas ett särskilt minimum eller maximum inom de gränser som anges i 1 mom.

Ett sådant särskilt minimum eller maximum för bötesstraff som har bestämts före den 1 juni 1969 tillämpas inte.

2 § (17.8.2007/808) Dagsbotens belopp

Dagsbotsbeloppet skall fastställas så att det är skäligt i förhållande till den bötfälldes betalningsförmåga.

Som ett skäligt dagsbotsbelopp skall anses en sextiondedel av den bötfälldes genomsnittliga månadsinkomst, från vilken har avdragits de skatter och avgifter som bestäms genom förordning av statsrådet samt ett fast baskonsumtionsavdrag. Dagsbotsbeloppet kan sänkas på grund av den bötfälldes försörjningsplikt.

Till grund för månadsinkomsten ska i första hand läggas den bötfälldes inkomst enligt beskattningen. Om den bötfälldes inkomster inte på ett tillförlitligt sätt kan utredas på basis av beskattningsuppgifterna eller om de väsentligt har förändrats efter beskattningen, kan de beräknas enligt andra tillgängliga utredningar. (15.3.2019/321)

Dagsboten bestäms i domstol enligt de uppgifter som gäller under rättegången. I ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010) bestäms dagsboten enligt de uppgifter som gällde när bötesföreläggandet eller straff- eller bötesyrkandet utfärdades. Åklagaren bestämmer dock böterna enligt de uppgifter som gäller när strafföreläggandet utfärdas, om det har framkommit att betalningsförmågan hos den som mottagit bötes- eller straffyrkandet har förändrats väsentligt vid den tidpunkten jämfört med dennes betalningsförmåga enligt de uppgifter som gällde då yrkandet utfärdades. (18.11.2016/985)

Närmare bestämmelser om den beskattning som ska läggas till grund för beräkning av månadsinkomsten, hur den genomsnittliga månadsinkomsten ska beräknas och hur dagsbotsbeloppet ska avrundas, om baskonsumtionsavdragets belopp, om beaktande av försörjningsplikt och om dagsbotens minimibelopp utfärdas genom förordning av statsrådet. (15.3.2019/321)

3 § (30.4.1999/550) Det totala bötesbeloppet

Det totala bötesbeloppet är antalet dagsböter multiplicerat med dagsbotsbeloppet.

Genom förordning av statsrådet kan det föreskrivas att det totala bötesbelopp som bestäms för vissa brott ska höjas så att det blir lika stort som den största ordningsbot som bestäms för ett likartat brott eller en likartad förseelse eller lika stort som en avgift för trafikförseelse enligt vägtrafiklagen (729/2018). (10.8.2018/732)

Den höjning som avses i 2 mom. ska göras innan bestämmelserna i 7 kap. 3 a § om höjning av det totala bötesbeloppet vid bestämmande av ett gemensamt straff för brott som ska bestraffas med böter och ordningsbot tillämpas på straffet. (18.11.2016/985)

4 § (29.8.2008/578) Bestämmande av förvandlingsstraff

För en bötfälld hos vilken böter inte har kunnat drivas in, ska i stället för de obetalda böterna bestämmas fängelse som förvandlingsstraff. Ett obetalt vite som inte har kunnat drivas in ska förvandlas till fängelse, om domstolen har dömt ut det för att säkerställa rättegång eller med stöd av utsökningsbalken (705/2007). Annat vite får inte förvandlas till fängelse.

Böter får dock inte förvandlas till fängelse, om

1) böterna har förelagts i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot,

2) antalet obetalda dagsböter är mindre än 16, eller

3) det brott som har föranlett böterna har begåtts innan gärningsmannen hade fyllt 18 år.

5 § (29.3.2019/603) Förvandlingsstraffets längd

Förvandlingsstraff för böter bestäms så att fyra obetalda dagsböter motsvarar en dags fängelse. Om det antal dagsböter som ska förvandlas inte är delbart med fyra förvandlas inte de dagsböter som utgör rest. Om endast en del av en dagsbot har betalats, anses dagsboten vara obetald.

Då förvandlingsstraff bestäms för ett i visst belopp utdömt vite, motsvarar varje fullt belopp av 30 euro en dags fängelse.

Förvandlingsstraffets längd är minst fyra och högst 40 dagar. Förvandlingsstraff får inte bestämmas utan särskilda skäl, om beloppet av obetalda viten understiger 120 euro.

För böter som ska förvandlas samtidigt bestäms endast ett förvandlingsstraff på det sätt som anges i 3 mom. Vite jämställs då med böter.

Domstolen kan på de grunder som anges i 6 § 1 mom. eller 7 § bestämma att förvandlingsstraffet ska vara kortare än vad som föreskrivs i denna paragraf, dock minst fyra dagar.

6 § (29.3.2019/603) Eftergift i fråga om förvandlingsstraff för böter eller delar av böter

Domstolen kan avstå från att bestämma ett förvandlingsstraff, om förvandlingsstraffet ska anses oskäligt eller oändamålsenligt med hänsyn till

1) den bötfälldes personliga förhållanden eller hälsotillstånd,

2) den bötfälldes deltagande i social- och hälsovårdsåtgärder, eller

3) fängelsestraff eller samhällspåföljd som den bötfällde dömts till för något annat brott.

När domstolen bestämmer ett förvandlingsstraff för ett gemensamt bötesstraff ska den bedöma vilken andel de böter som inte får förvandlas till fängelse har i det gemensamma straffet och inte förvandla denna del till fängelse.

Den del av böterna med vilken det totala bötesbeloppet har höjts med stöd av 3 § 2 mom. eller 7 kap. 3 a § förvandlas inte till fängelse.

7 § (30.4.1999/550) Eftergift i fråga om förvandlingsstraff för vite

Domstolen kan avstå från att bestämma ett förvandlingsstraff som skall dömas ut i stället för ett obetalt vite, om

1) huvudförpliktelsen helt eller delvis har uppfyllts, eller

2) förvandlingsstraffet skall anses oskäligt eller oändamålsenligt med hänsyn till den förpliktigades personliga förhållanden, de övriga följder som han har åsamkats genom att huvudförpliktelsen inte har uppfyllts eller andra omständigheter.

8 § (18.11.2016/985) Ordningsbot

Ordningsbot är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter och som enligt lagen om ordningsbotsförseelser (986/2016) är det enda straffet för vissa förseelser.

Obetald ordningsbot får inte förvandlas till fängelse.

9 § (18.11.2016/985)

9 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

10 § (18.11.2016/985)

10 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

11 § (18.11.2016/985)

11 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

1 § (13.6.2003/515)

1 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

2 § (13.6.2003/515)

2 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

3 § (14.6.2001/520) Innebörden av villkorligt fängelse

När villkorligt fängelse döms ut, skjuts verkställigheten av straffet upp för en prövotid. Prövotiden för villkorligt fängelse är minst ett och högst tre år. Prövotiden börjar löpa från det att domen avkunnas eller meddelas.

Straffet förfaller, om det inte enligt 5 § bestäms att straffet skall verkställas.

I fråga om valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse samt tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse gäller vad som föreskrivs särskilt. (13.6.2003/515)

4 § (14.6.2001/520) Meddelande om verkningarna av domen

Den som har dömts till villkorligt fängelse skall när domen avkunnas eller meddelas underrättas om vilken dag prövotiden upphör samt på vilka grunder det kan bestämmas att straffet skall verkställas.

5 § (14.6.2001/520) Förordnande om verkställighet av villkorligt fängelse

Domstolen kan bestämma att ett villkorligt fängelsestraff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon enligt domstolens prövning borde dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff och om åtal för detta brott har väckts inom ett år från prövotidens utgång. För det straff som ska verkställas och det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden bestäms då ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff tillsammans med fängelsestraff eller kombinationsstraff som ska dömas ut samtidigt för andra brott, med iakttagande av vad som föreskrivs i 2 c kap. 11 § och i 7 kap. (1.12.2017/800)

Domstolen kan också bestämma att det villkorliga fängelsestraffet skall verkställas endast delvis, varvid straffet till övriga delar förblir villkorligt med samma prövotid som tidigare.

1 § (23.9.2005/780) Fängelsestraffets innebörd

Fängelsestraffets innebörd är förlust eller begränsning av friheten. Bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff finns i fängelselagen.

2 § (23.9.2005/780) Fängelsestraffets längd

Till fängelse döms på viss tid eller på livstid.

Fängelse på viss tid döms ut för minst fjorton dagar och högst tolv år eller, när gemensamt straff bestäms enligt 7 kap., för femton år.

3 § (10.4.2015/395) Fängelsestraffets tidsenheter

När fängelsestraff döms ut är tidsenheterna år, månader och dagar. Straff som underskrider tre månader döms ut i dagar. Som ett år betraktas 365 dagar och som en månad 30 dagar.

4 § (1.12.2017/800) Sammanräkning av fängelsestraff

Om den dömde samtidigt ska avtjäna flera fängelsestraff på viss tid eller fängelsetider som ingår i ett kombinationsstraff och ett gemensamt fängelsestraff inte bestäms för dessa, ska de räknas samman i fängelset.

Fängelse på livstid omfattar de fängelsestraff, kombinationsstraff, förvandlingsstraff för böter och arreststraff som verkställs på samma gång som fängelsestraff på livstid.

5 § (12.4.2019/521) Definition och bestämmande av villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning innebär att en fånge som dömts till ovillkorligt fängelsestraff får avtjäna resten av straffet i frihet.

Den som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid ska friges villkorligt, om inte något annat följer av 9 §, när han eller hon har avtjänat två tredjedelar av straffet. En fånge som under fem år före brottet inte avtjänat ett fängelsestraff i ett fängelse ska friges villkorligt när hälften av straffet har avtjänats.

Trots det som föreskrivs i 2 mom. ska en fånge som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid för ett brott som han eller hon har begått före 21 års ålder friges villkorligt, om inte något annat följer av 9 §, när han eller hon har avtjänat hälften av straffet. En fånge som under tre år före brottet inte avtjänat ett fängelsestraff i fängelse ska friges villkorligt när en tredjedel av straffet för ett brott som han eller hon begått före 21 års ålder avtjänats.

De lindrigare kvotdelarna enligt 2 och 3 mom. kan tillämpas även om personen i fråga under fem eller tre år före brottet i fängelse har avtjänat förvandlingsstraff för böter eller straff för vägran att fullgöra civiltjänst enligt 74 § i civiltjänstlagen (1446/2007) eller för civiltjänstgöringsbrott enligt 75 § i den lagen, för vägran att fullgöra civiltjänst under extra tjänstgöring eller under mobilisering enligt 76 § i den lagen eller för civiltjänstgöringsbrott under extra tjänstgöring eller under mobilisering enligt 77 § i den lagen eller för vägran att fullgöra värnplikt enligt 118 § i värnpliktslagen (1438/2007), för uteblivande från uppbåd under mobilisering enligt 120 § i den lagen, för undvikande av tjänstgöring enligt 122 § i den lagen eller för undvikande av tjänstgöring under mobilisering enligt 123 § i den lagen. Vid beräkning av kvotdelar beaktas inte delar av en dag. Den avräkning för tiden för frihetsberövande som avses i 6 kap. 13 § i denna lag ska dras av från ovannämnda kvotdelar.

Villkorlig frigivning är möjlig när fjorton dagar avtjänats av ett fängelsestraff.

6 § (12.4.2019/521) Villkorlig frigivning från ett gemensamt fängelsestraff

Om de olika brott som har begåtts av den som avtjänar ett gemensamt fängelsestraff leder till att olika kvotdelar enligt 5 § 2 och 3 mom. ska tillämpas, ska han eller hon friges villkorligt enligt den större kvotdelen.

7 § (1.12.2017/800) Villkorlig frigivning från flera fängelsestraff på viss tid som verkställs på samma gång

En fånge som avtjänar flera fängelsestraff på viss tid som verkställs på samma gång friges villkorligt efter att ha avtjänat den tid av straffet som utgör summan av den tid som ska avtjänas av varje straff enligt den kvotdel som avses i 5 § 2 och 3 mom. När kvotdelar räknas samman beaktas inte delar av en dag. (12.4.2019/521)

En fånge som avtjänar flera fängelsestraff på viss tid som verkställs på samma gång ska friges villkorligt senast när straff har avtjänats sammanlagt i högst 15 år. Om ett eller flera fängelsestraff på viss tid och dessutom fängelsetid som ingår i ett kombinationsstraff ska verkställas på samma gång, ska fången dock friges villkorligt senast när straff har avtjänats sammanlagt i högst 20 år. På verkställigheten av övervakningen tillämpas bestämmelserna i 11 § 5 mom. Vid beräkningen av maximitider ska de avräkningar som enligt 6 kap. 13 § ingår i straffen beaktas.

Om en fånge som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid eller ett kombinationsstraff eller en häktad gör sig skyldig till ett brott som avses i 11 § 2 mom. 1 punkten, kan domstolen på yrkande av åklagaren besluta att bestämmelserna i 2 mom. i denna paragraf om de maximitider som ska avtjänas inte tillämpas på det straff som döms ut.

8 § (1.12.2017/800) Övervakad frihet på prov

En fånge kan placeras i med tekniska anordningar och på annat sätt övervakad frihet på prov utanför fängelset tidigast sex månader före den villkorliga frigivningen.

9 § (23.9.2005/780) Uppskov med villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning av en fånge kan med dennes samtycke uppskjutas, om nya fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter kommer att verkställas eller om fången av annan grundad anledning önskar att frigivningen skall skjutas upp.

Villkorlig frigivning kan skjutas upp utan en fånges samtycke, om det på grund av fångens beteende eller hotelser finns en uppenbar fara för att fången efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett brott som grovt kränker någon annans liv, hälsa eller frihet och uppskov med frigivningen är nödvändigt för förhindrande av brottet.

Ett beslut om uppskov enligt 2 mom. skall omprövas minst var sjätte månad.

Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om uppskov med villkorlig frigivning finns i 20 kap. i fängelselagen och bestämmelser om beslutanderätten när det gäller uppskov i 21 kap. i nämnda lag.

10 § (10.12.2010/1099) Villkorlig frigivning från fängelse på livstid

Den som dömts till fängelse på livstid kan friges villkorligt tidigast när det förflutit tolv år av fängelsetiden. En fånge som dömts till fängelse på livstid för ett brott som han eller hon begått före 21 års ålder kan friges villkorligt tidigast när det förflutit tio år av fängelsetiden.

När frågan om villkorlig frigivning prövas, ska vikt fästas vid arten av det eller de brott som ledde till fängelse på livstid, vid övriga straff som fängelsestraffet på livstid omfattar eller som har avtjänats under den i 10 a § avsedda fängelsetiden, vid den dömdes övriga eventuella senare brottslighet samt vid de omständigheter som avses i 9 § 2 mom. Genomförandet av den plan för strafftiden som avses i 4 kap. 6 § i fängelselagen och fångens uppförande under fängelsetiden också i övrigt ska beaktas när frigivning prövas. Vid prövningen kan hänsyn också tas till huruvida fången förbinder sig att iaktta villkoren för sådan läkemedelsbehandling och eventuellt tillhörande annan behandling och stöd som avses i 4 § i lagen om övervakad frihet på prov (629/2013). (23.8.2013/628)

Innan en fånge friges villkorligt från fängelse på livstid, kan han eller hon placeras i övervakad frihet på prov. Om Brottspåföljdsmyndigheten anser att villkorlig frigivning måste omprövas på grund av ett brott som uppdagats före den villkorliga frigivningen, sådan återkallelse av samtycke som avses i 23 § 1 mom. i lagen om övervakad frihet på prov eller sådan återkallelse av frihet på prov som avses i 26 § 1 mom. i den lagen, ska myndigheten föra ärendet till Helsingfors hovrätt för ny behandling. Förfarandet är detsamma i ärenden som gäller inräkning i strafftiden enligt 28 § i lagen om övervakad frihet på prov och 3 kap. 7 § i fängelselagen. (1.4.2022/231)

Bestämmelser om behandlingen av ärendet vid Helsingfors hovrätt finns i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar (781/2005). (1.12.2017/800)

10 a § (10.12.2010/1099) Beräkning av en livstidsfånges fängelsetid

Som fängelsetid för en fånge som avtjänar ett straff på livstid räknas strafftiden och den tid som fången innan han eller hon har börjat avtjäna sitt straff har varit anhållen, häktad eller annars frihetsberövad för det brott som ledde till fängelse på livstid.

Den tid av frihetsberövande som avses i 1 mom. räknas som fängelsetid även om fången samtidigt har avtjänat ett fängelsestraff på viss tid, ett förvandlingsstraff för böter eller ett arreststraff.

Om ett fängelsestraff på livstid omfattar andra fängelsestraff, räknas sådana avräkningar i enlighet med 6 kap. 13 § från dessa straff som hänför sig till tiden innan frihetsberövande enligt 1 mom. har börjat inte in i fängelsetiden.

11 § (1.12.2017/800) Kombinationsstraff

När en domstol dömer ut ett straff, kan den på yrkande av åklagaren besluta att den åtalade döms till ett kombinationsstraff som består av ovillkorligt fängelse i högst den tid som enligt de bestämmelser som tillämpas på fallet utgör maximistraffet för brottet och av en omedelbart därpå följande övervakningstid på ett år. På kombinationsstraff ska vad som föreskrivs om villkorlig frigivning och övervakad frihet på prov inte tillämpas.

För att kombinationsstraff ska kunna dömas ut förutsätts att

1) gärningsmannen döms till fängelse på viss tid, minst tre år, för mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, grovt rån, grovt sabotage, folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning eller brott som begåtts i terroristiskt syfte, eller för försök till eller medverkan till ett sådant brott, (8.7.2022/723)

2) gärningsmannen under de tio år som föregick brottet gjort sig skyldig till ett brott som nämns i 1 punkten, eller gjort sig skyldig till ett sådant brott inom tre år från det att han eller hon frigivits från avtjänande av fängelsetiden för kombinationsstraff eller från fängelse på livstid, och

3) gärningsmannen på basis av de omständigheter som framgår av brotten och en utredning enligt 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken ska anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet.

När något annat straff än fängelse på livstid döms ut för två eller flera brott och åtminstone ett av brotten är ett brott som nämns i 2 mom. 1 punkten för vilket gärningsmannen enligt domstolens prövning ska dömas till kombinationsstraff, döms kombinationsstraff ut för brotten. I ett kombinationsstraff tillämpas på fängelsetidens längd vad som i 7 kap. 2 § föreskrivs om maximi- och minimitiden för gemensamt fängelsestraff på viss tid. Också i de situationer som avses i detta moment är övervakningstidens längd ett år.

Övervakningstiden är sammanlagt ett år också när flera kombinationsstraff ska verkställas samtidigt.

Om den som avtjänar ett kombinationsstraff samtidigt har ett fängelsestraff på viss tid som ska verkställas och från vilket han eller hon friges i villkorlig frihet, och han eller hon samtidigt börjar avtjäna övervakningstiden för kombinationsstraffet, tillämpas vid verkställigheten lagen om verkställighet av kombinationsstraff (801/2017). Prövotiden i villkorlig frihet löper under denna tid. Om prövotiden i villkorlig frihet är längre än övervakningstiden för kombinationsstraffet, tillämpas vid verkställigheten av den resterande prövotiden vad som föreskrivs om prövotid i villkorlig frihet.

12 § (1.12.2017/800) Kombinationsstraff som straffskärpningsgrund

Om den som avtjänat fängelsetiden som ingår i ett kombinationsstraff begår ett sådant brott inom tre år från fängelsetidens slut som han eller hon enligt domstolens prövning ska dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff för, utgör detta en straffskärpningsgrund.

13 § (23.9.2005/780) Prövotid i villkorlig frihet

När den dömde friges villkorligt, börjar en prövotid som till sin längd motsvarar det reststraff som återstår vid tidpunkten för frigivningen. Prövotiden är dock högst tre år.

För den som dömts till fängelse på livstid är prövotiden i villkorlig frihet och reststraffet tre år. (1.12.2017/800)

Bestämmelser om verkställigheten av övervakning av villkorlig frihet finns i lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015). (10.4.2015/401)

14 § (23.9.2005/780) Beslut om verkställighet av reststraff

En domstol kan på yrkande av åklagaren besluta att ett reststraff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon enligt domstolens prövning ska dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff och för vilket åtal väckts inom ett år från utgången av prövotiden. Med iakttagande av bestämmelserna i 2 c kap. 11 § och 7 kap. bestäms då ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff eller ett kombinationsstraff för det reststraff som ska verkställas, det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden samt de fängelsestraff som samtidigt döms ut för andra brott. Reststraffet ska emellertid inte anses som det strängaste straff som avses i 7 kap. 5 § 2 mom. När domstolen bestämmer längden av det reststraff som ska verkställas ska den beakta det som föreskrivs i 2 mom. i denna paragraf. (1.12.2017/800)

Domstolen kan bestämma att ett reststraff inte ska verkställas särskilt när

1) en stor del av prövotiden har avtjänats innan det brott som avses i 1 mom. ägde rum,

2) reststraffet är kort,

3) det straff som döms ut för ett brott som begåtts under prövotiden är kort, eller

4) ett beslut om verkställighet av reststraff skulle leda till ett oskäligt resultat för gärningsmannen på grund av annat som följer av ett brott som begåtts under prövotiden eller av domen.

Domstolen kan också bestämma att ett reststraff skall verkställas endast delvis, varvid den villkorliga friheten fortsätter med oförändrad prövotid.

När domstolen beslutar att ett reststraff skall verkställas, skall den meddela längden av det reststraff eller den del av reststraffet som skall verkställas.

1 § (13.6.2003/515) Legalitetsprincipen

En person får betraktas som skyldig till ett brott endast på grund av en gärning som uttryckligen var straffbar enligt lag när den begicks.

Straff och andra straffrättsliga påföljder skall grunda sig på lag.

2 § (13.6.2003/515) Tillämplighet i tiden

På ett brott tillämpas den lag som gällde när brottet begicks.

Gäller när domen meddelas en annan lag än den som gällde när brottet begicks, skall dock den nya lagen tillämpas, om den leder till ett lindrigare slutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall gälla endast en viss tid, skall på en gärning som har begåtts under denna tid tillämpas den lag som gällde vid tidpunkten för gärningen, om inte något annat bestäms.

Får en straffbestämmelse i lagen sitt exakta innehåll från något annat ställe i lag eller bestämmelser eller föreskrifter som har givits med stöd av den, bedöms gärningens straffbarhet enligt de bestämmelser eller föreskrifter som gällde vid tidpunkten för gärningen, om inte något annat bestäms i lag eller om inte en ny bestämmelse visar att inställningen till gärningens straffbarhet har förändrats.

3 § (13.6.2003/515) Straffbar underlåtenhet

Underlåtenhet är straffbar om detta uttryckligen anges i brottsbeskrivningen.

Underlåtenhet är straffbar också om gärningsmannen har underlåtit att förhindra en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, trots att gärningsmannen har haft en särskild rättslig skyldighet att förhindra följden. Skyldigheten kan grunda sig på

1) en tjänst, befattning eller ställning,

2) förhållandet mellan gärningsman och offer,

3) ett åtagande eller avtal,

4) gärningsmannens faroframkallande verksamhet, eller

5) någon annan därmed jämförbar orsak.

4 § (13.6.2003/515) Ansvarsålder och tillräknelighet

För straffansvar förutsätts att gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen har fyllt femton år och är tillräknelig.

Gärningsmannen är otillräknelig, om han eller hon vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett gravt förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller medvetanderubbning inte kan förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller om hans eller hennes förmåga att kontrollera sitt handlande av någon sådan anledning är nedsatt på ett avgörande sätt (otillräknelighet).

Om gärningsmannen inte är otillräknelig enligt 2 mom., men hans eller hennes förmåga att förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller att kontrollera sitt handlande är avsevärt nedsatt vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett förståndshandikapp, en mental störning eller medvetanderubbning (nedsatt tillräknelighet), skall 6 kap. 8 § 3 och 4 mom. beaktas vid bestämmandet av straff.

Ett självförvållat rus eller någon annan tillfällig självförvållad medvetanderubbning skall inte beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten, om det inte finns särskilt vägande skäl för det.

Om domstolen på grund av den åtalades sinnestillstånd inte dömer ut ett straff skall domstolen, om det inte är uppenbart onödigt, låta utreda frågan om den åtalades behov av vård på det sätt som föreskrivs i 21 § mentalvårdslagen (1116/1990).

5 § (13.6.2003/515) Tillräknande

För straffansvar förutsätts uppsåt eller oaktsamhet.

Om inte något annat föreskrivs är en gärning som avses i denna lag straffbar endast när den begås uppsåtligen.

Vad som sägs i 2 mom. gäller också en gärning som avses någon annanstans i lag, om det föreskrivna strängaste straffet för gärningen är fängelse i mer än sex månader eller om straffbestämmelsen har utfärdats efter ikraftträdandet av denna lag.

6 § (13.6.2003/515) Uppsåt

Gärningsmannen har uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. Följden har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett.

7 § (13.6.2003/515) Oaktsamhet

En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den (oaktsamhet).

Frågan om oaktsamheten skall anses vara grov (grov oaktsamhet) avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen skall beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

För en gärning som snarare grundar sig på olyckshändelse än på oaktsamhet bestraffas gärningsmannen inte.

1 § (13.6.2003/515) Rekvisitvillfarelse

Om gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger eller om gärningsmannen misstar sig om en sådan omständighet, är gärningen inte uppsåtlig. Ansvar för ett oaktsamhetsbrott kan dock komma i fråga enligt bestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

2 § (13.6.2003/515) Förbudsvillfarelse

Tror gärningsmannen felaktigt att en gärning är tillåten, är han eller hon fri från straffansvar, om denna villfarelse skall anses vara uppenbart ursäktlig med anledning av att

1) offentliggörandet av en lag är behäftat med brister eller fel,

2) innehållet i en lag är speciellt svårbegripligt,

3) en myndighet har givit felaktiga råd, eller

4) det föreligger någon annan jämförbar omständighet.

3 § (13.6.2003/515) Villfarelse om en ansvarsfriande omständighet

Om en gärning inte har en i 4–6 § avsedd ansvarsfrihetsgrund men gärningssituationen, sådan gärningsmannen med fog uppfattade den, hade varit förknippad med en sådan grund, bestraffas han eller hon inte för ett uppsåtligt brott. Ansvar för ett oaktsamhetsbrott kan dock komma i fråga enligt bestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

4 § (13.6.2003/515) Nödvärn

En försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett påbörjat eller överhängande obehörigt angrepp är tillåten som nödvärn, om inte handlingen uppenbart överskrider det som utifrån en helhetsbedömning skall anses försvarligt. Vid bedömningen skall beaktas angreppets art och styrka, försvararens och angriparens person samt övriga omständigheter.

Har gränsen för nödvärn överskridits vid försvaret (excess i nödvärn), är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om omständigheterna var sådana att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur farligt och oförutsett angreppet var samt situationen också i övrigt.

5 § (13.6.2003/515) Nödtillstånd

En handling som är nödvändig för att avvärja en omedelbar och trängande fara som hotar ett rättsligt skyddat intresse och som är av annat slag än vad som avses i 4 § är tillåten som en nödtillståndshandling, om handlingen utifrån en helhetsbedömning är försvarlig med beaktande av det räddade intressets samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter.

Kan en handling som har begåtts för att rädda ett rättsligt skyddat intresse inte anses tillåten enligt 1 mom., är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur viktigt det räddade intresset var, hur oförutsedd och tvingande situationen var samt övriga omständigheter.

6 § (13.6.2003/515) Användning av maktmedel

I fråga om rätten att använda maktmedel för utförande av tjänsteuppdrag eller av någon annan därmed jämförbar orsak samt om rätten att bistå personer som har utsetts att övervaka ordningen föreskrivs särskilt genom lag.

När maktmedel används får endast sådana åtgärder tillgripas som är nödvändiga för att uppdraget skall kunna utföras och som utifrån en helhetsbedömning skall anses försvarliga med beaktande av hur viktigt och brådskande uppdraget är, hur farligt motståndet är samt situationen också i övrigt.

Har de gränser som föreskrivs i 2 mom. överskridits vid användningen av maktmedel, är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om det finns synnerligen vägande grunder för att anse att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av gärningsmannens ställning och utbildning samt hur viktigt uppdraget och hur oförutsedd situationen var.

7 § (13.6.2003/515) Lindring av straffansvar

Även om gärningsmannen inte helt och hållet befrias från straffansvar på de grunder som anges i detta kapitel, kan förhållandena dock beaktas så att straffansvaret lindras på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten samt 2 och 4 mom.

1 § (13.6.2003/515) Försök

För försök till ett brott bestraffas endast om försöket är straffbart enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet.

En gärning har framskridit till ett försök till brott när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Försök till brott föreligger också när en sådan fara inte orsakas, om faran har uteblivit endast av tillfälliga orsaker.

När ett straff bestäms för försök till brott tillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten samt 2 och 4 mom., om inte försöket i den straffbestämmelse som är tillämplig på fallet jämställs med en fullbordad gärning.

2 § (13.6.2003/515) Avstående från försök och verksam ånger

För försök bestraffas inte, om gärningsmannen frivilligt har avstått från att fullborda brottet eller annars har förhindrat den följd som avses i brottsbeskrivningen.

Om det finns flera medverkande i brottet, befriar avstående från försök och verksam ånger en gärningsman, anstiftare eller medhjälpare från ansvar endast om denne har fått också de övriga medverkande att avstå från att fullborda brottet eller annars har lyckats förhindra den följd som avses i brottsbeskrivningen eller på annat sätt har eliminerat betydelsen av sin egen verksamhet vid fullbordandet av brottet.

Utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. bestraffas försök inte, om brottet inte fullbordas eller den följd som avses i brottsbeskrivningen uteblir av orsaker som inte hänför sig till gärningsmannen, anstiftaren eller medhjälparen, men denne frivilligt och uppriktigt har strävat efter att förhindra brottets fullbordan eller följden.

Om ett försök som enligt 1–3 mom. inte skall bestraffas samtidigt fullbordar något annat brott, är brottet i fråga straffbart.

3 § (13.6.2003/515) Medgärningsmannaskap

Om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott, bestraffas var och en som gärningsman.

4 § (13.6.2003/515) Medelbart gärningsmannaskap

Som gärningsman döms den som har begått ett uppsåtligt brott genom att som redskap använda någon som inte kan bestraffas för brottet på grund av otillräknelighet eller bristande uppsåt eller av någon annan orsak som sammanhänger med förutsättningarna för straffrättsligt ansvar.

5 § (13.6.2003/515) Anstiftan

Den som uppsåtligen förmår någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga döms för anstiftan till brott såsom gärningsman.

6 § (13.6.2003/515) Medhjälp

Den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det, döms för medhjälp till brott enligt samma lagrum som gärningsmannen. När straffet bestäms tillämpas dock 6 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten samt 2 och 4 mom.

Anstiftan till straffbar medhjälp bestraffas såsom medhjälp.

7 § (13.6.2003/515) Särskilda personliga omständigheter

En sådan särskild omständighet i anslutning till en person som utesluter, minskar eller höjer en gärnings straffbarhet gäller endast den gärningsman, anstiftare eller medhjälpare beträffande vilken denna omständighet föreligger.

En anstiftare eller medhjälpare är inte fri från straffansvar på den grund att han eller hon inte berörs av en sådan särskild personlig omständighet som utgör straffbarhetsgrund för gärningsmannens gärning.

8 § (13.6.2003/515) Handlande på en juridisk persons vägnar

Den som hör till ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons lagstadgade organ eller ledning samt den som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person eller som på grundval av ett anställnings- eller tjänsteförhållande eller ett uppdrag annars handlar på den juridiska personens vägnar kan dömas för ett brott som har begåtts i den juridiska personens verksamhet trots att han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, om den juridiska personen uppfyller dem.

Om ett brott har begåtts i en näringsidkares rörelse eller någon annan organiserad verksamhet som kan jämställas med den som utövas av en juridisk person, skall på motsvarande sätt tillämpas vad som i 1 mom. bestäms om brott som begåtts i juridiska personers verksamhet.

Bestämmelserna i denna paragraf skall inte tillämpas om annat bestäms någon annanstans i lag.

1 § (13.6.2003/515) Straffarter

Allmänna straffarter är ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse. (8.4.2011/329)

Ungdomsstraffet är ett särskilt straff för ett brott som någon har begått före fyllda 18 år. Kombinationsstraffet är ett särskilt straff som döms ut enligt 2 c kap. 11 § när någon återfaller i allvarliga brott. (1.12.2017/800)

Särskilda straff för tjänstemän är varning och avsättning.

Disciplinstraff för krigsmän och andra som lyder under 45 kap. är anmärkning, extra tjänstgöring, varning, utegångsförbud, disciplinbot och arrest. När en bestämmelse enligt vilken påföljden är disciplinstraff tillämpas på någon annan än en person som lyder under 45 kap., ska han eller hon dömas till böter i stället för disciplinstraff. (28.3.2014/256)

Juridiska personer döms till samfundsbot enligt 9 kap.

2 § (1.12.2017/800) Straffskala och avvikelser från den

Ett straff bestäms enligt den straffskala som gäller för brottet i fråga. Från den kan avvikas enligt 8 och 8 a §. Maximistraffet enligt straffskalan får överskridas i fråga om kombinationsstraff så som anges i 2 c kap. 11 §. Maximistraffet enligt straffskalan får överskridas också när ett gemensamt straff döms ut så som anges i 7 kap.

3 § (13.6.2003/515) Utgångspunkter vid bestämmande av straff

Ett straff skall bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis.

Grunder som påverkar straffmätningen är förutom de som nämns i 4–8 § i detta kapitel de om vilka bestäms någon annanstans i lag.

När frågan om straffart avgörs, skall förutom de grunder som påverkar straffmätningen också tillämpas bestämmelserna i 9–12 §.

4 § (13.6.2003/515) Allmän princip

Straffet skall mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.

5 § (20.12.2022/1129) Skärpningsgrunder

Straffskärpningsgrunder är

1) att den brottsliga verksamheten är planmässig,

2) att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet,

3) att brottet begås mot ersättning,

4) att brottet begås utifrån ett motiv som baseras på ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, kön, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån ett annat motiv som är jämförbart med dessa, och

5) gärningsmannens tidigare brottslighet, om förhållandet mellan den tidigare brottsligheten och det nya brottet visar att gärningsmannen, med anledning av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lag.

Med organiserad kriminell sammanslutning avses en strukturerad sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § eller 15 kap. 9 §.

6 § (13.6.2003/515) Lindringsgrunder

Strafflindringsgrunder är

1) att betydande påtryckning eller hot eller någon annan liknande omständighet har medverkat till att brottet begåtts,

2) stark mänsklig medkänsla som har lett till brottet eller en exceptionell och oförutsedd frestelse, målsägandens exceptionellt stora medverkan eller någon annan motsvarande omständighet som har varit ägnad att minska gärningsmannens förmåga att följa lag,

3) att förlikning har ingåtts mellan gärningsmannen och målsäganden, att gärningsmannen annars har strävat efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott eller har strävat efter att främja utredningen av brottet, och

4) de grunder som nämns i 8 § 1 och 3 mom.

7 § (13.6.2003/515) Skälighetsgrunder

Utöver det som föreskrivs i 6 § skall som strafflindrande omständigheter beaktas också

1) de andra följder som brottet har lett till eller domen medför för gärningsmannen,

2) gärningsmannens höga ålder, svaga hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, samt

3) om en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet begicks,

om det straff som hade mätts ut enligt vedertagen praxis av dessa orsaker skulle leda till ett oskäligt eller exceptionellt skadligt slutresultat.

8 § (13.6.2003/515) Lindrigare straffskala

Straffet bestäms enligt en lindrigare straffskala, om

1) gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 18 år,

2) brottet har stannat vid försök,

3) gärningsmannen döms som medhjälpare till brottet med tillämpning av 5 kap. 6 §, eller gärningsmannens medverkan till brottet annars är klart mindre än de övrigas medverkan,

4) brottet har begåtts under omständigheter som nära påminner om omständigheter vilka leder till tillämpning av ansvarsfrihetsgrunder, eller

5) det på grunder som nämns i 6 eller 7 § eller på andra exceptionella grunder finns särskilda skäl, som skall nämnas i domen.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningsmannen dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraff som föreskrivs för brottet och lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet. Om livstidsfängelse kunde följa på brottet, är maximistraffet i stället för livstidsfängelse fängelse i tolv år och minimistraffet fängelse i två år.

Vad som föreskrivs i 2 mom. tillämpas också när straff bestäms för en gärningsman som har begått brottet såsom nedsatt tillräknelig. Nedsatt tillräknelighet påverkar emellertid inte det maximistraff som kan tillämpas.

Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen i fall som avses i denna paragraf döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta.

8 a § (22.8.2014/673) Lindring av straffskalan på grund av erkännande

Straffet bestäms med iakttagande av en lindrigare straffskala, om gärningsmannen har medverkat till utredningen av sitt brott på det sätt som föreskrivs i 1 kap. 10 och 10 a § och 5 b kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) samt i 3 kap. 10 a § i förundersökningslagen (805/2011).

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningen dömas till högst två tredjedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraffet för brottet och lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet. Om det föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid, får domstolen döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilda skäl för detta.

I domen ska utöver det utdömda straffet också uppges vilket straff som domstolen skulle ha dömt ut utan ovan avsedd medverkan.

9 § (13.6.2003/515) Valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse

Ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt (villkorligt fängelse), om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut.

För ett brott som någon har begått innan han eller hon fyllde 18 år får dock inte dömas till ovillkorligt fängelsestraff, om det inte finns vägande skäl. Vid prövningen av huruvida det finns vägande skäl ska hänsyn tas till gärningsmannens placering i en barnskyddsanstalt som avses i 57 § i barnskyddslagen (417/2007). (10.4.2015/401)

10 § (22.2.2019/272) Tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse

Om villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan dessutom böter dömas ut eller, om det villkorliga fängelsestraffet är åtta månader eller längre, kan samhällstjänst i minst 14 och högst 120 timmar dömas ut.

Den som hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet kan dömas till villkorligt fängelse förenat med övervakning under ett år och tre månader, om

1) detta behövs för att förhindra återfall i brott med beaktande av gärningsmannens tidigare brottslighet och personliga förhållanden samt de omständigheter som har lett till brottet, eller

2) villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet och det villkorliga fängelsestraffet är minst åtta månader.

Den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet kan dömas till villkorligt fängelse förenat med övervakning under ett år och tre månader, om detta ska anses motiverat för att främja gärningsmannens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott.

Som tilläggspåföljd kan samtidigt dömas ut både böter och i 2 eller 3 mom. avsedd övervakning.

Vad som särskilt föreskrivs om böter och samhällstjänst tillämpas också när de utgör tilläggspåföljder. Samhällstjänst som dömts ut som tilläggspåföljd kan dock förvandlas till fängelse i minst fyra och högst 120 dagar. Bestämmelser om innehållet i och verkställigheten av den övervakning som avses i 2 och 3 mom. finns i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

10 a § (10.4.2015/401) Ungdomsstraff

Den som har begått ett brott innan han eller hon har fyllt 18 år ska dömas till ungdomsstraff, om

1) böter är ett otillräckligt straff med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet och gärningsmannens tidigare brott och vägande skäl inte kräver att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut, och

2) villkorligt fängelse förenat med övervakning inte anses tillräckligt för att främja gärningsmannens möjligheter att anpassa sig i samhället eller för att förhindra återfall i brott.

Om flera brott behandlas samtidigt i domstolen, kan under de förutsättningar som anges i 1 mom. ungdomsstraff dömas ut för brotten även om gärningsmannen har begått endast en del av dem innan han eller hon fyllde 18 år.

Bestämmelser om ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar finns i 64 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

11 § (10.4.2015/401) Samhällstjänst

En gärningsman döms till samhällstjänst i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på viss tid, högst åtta månader, om inte ovillkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff, tidigare samhällstjänststraff, fortsatt brottslig verksamhet eller andra vägande skäl ska anses utgöra hinder för att ett samhällstjänststraff döms ut.

För att gärningsmannen ska kunna dömas till samhällstjänst krävs det att han eller hon har samtyckt till att straffet döms ut som samhällstjänst och att han eller hon kan antas klara av den.

Vid prövningen av de tidigare straffens betydelse ska det faktum att gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 21 år betraktas som en omständighet som talar för att samhällstjänst ska dömas ut.

11 a § (8.4.2011/329) Övervakningsstraff

En gärningsman döms till ett lika långt övervakningsstraff i stället för ovillkorligt fängelsestraff, högst sex månader, om

1) gärningsmannen på grund av ett hinder enligt 11 § 1 mom. eller avsaknad av villkoret i 2 mom. i nämnda paragraf inte kan dömas till samhällstjänst,

2) tidigare utdömda övervakningsstraff eller ovillkorliga fängelsestraff eller det aktuella brottets art inte ska anses utgöra ett hinder för att övervakningsstraff döms ut, och

3) övervakningsstraff ska anses motiverat för att upprätthålla eller främja gärningsmannens sociala färdigheter.

En förutsättning för att övervakningsstraff ska kunna dömas ut är också att gärningsmannen har samtyckt till att straffet döms ut som övervakningsstraff och att de myndiga personer som bor i samma bostad som gärningsmannen av sin egen bestämda vilja har samtyckt till att övervakningsstraffet verkställs i den bostaden. En ytterligare förutsättning är att gärningsmannen kan åläggas en skyldighet enligt 41 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder att stanna i sin bostad och att delta i verksamhet som anvisas honom eller henne och att gärningsmannen kan antas klara av övervakningsstraffet. Övervakningsstraff får inte dömas ut utan en plan för strafftiden. Bestämmelser om hörande av de minderåriga som bor i bostaden och utredning av de minderårigas åsikt finns i 45 § 2 mom. i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. (10.4.2015/401)

12 § (13.6.2003/515) Domseftergift

Domstolen får avstå från att döma ut ett straff, om

1) brottet med hänsyn till hur skadligt det är eller gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet utifrån en helhetsbedömning skall anses ringa,

2) gärningsmannen har begått brottet före fyllda 18 år och brottet skall anses ha berott på oförstånd eller tanklöshet,

3) brottet av särskilda skäl som hänför sig till gärningen eller gärningsmannen kan jämställas med en ursäktlig gärning,

4) straffet särskilt med beaktande av de omständigheter som nämns i 6 § 3 punkten och 7 § eller social- och hälsovårdsåtgärder skall anses oskäligt eller oändamålsenligt, eller

5) brottet inte på grund av bestämmelserna om bestämmande av gemensamt straff väsentligt skulle inverka på det totala straffet.

13 § (30.1.2018/102) Avräkning av tiden för frihetsberövande och tiden för begränsning av friheten

Om någon döms till ett fängelsestraff på viss tid för en gärning på grund av vilken gärningsmannen har varit berövad friheten oavbrutet i minst ett dygn, ska domstolen avräkna tiden för frihetsberövandet från straffet eller anse frihetsberövandet som fullt avtjänat straff. Om någon döms till ett fängelsestraff på viss tid för en gärning på grund av vilken gärningsmannen har ålagts förstärkt reseförbud eller häktningsarrest som varar oavbrutet i minst två dygn, ska domstolen avräkna tiden för begränsningen av friheten från straffet så att ett förstärkt reseförbud eller en häktningsarrest i två dygn motsvarar en dag fängelse eller anse begränsningen av friheten som fullt avtjänat straff. Om antalet dagar som ska avräknas inte är delbart med två, avräknas inte den dag som blir över. Tiden för frihetsberövandet och tiden för begränsning av friheten räknas i dagar. De dagar när frihetsberövandena, det förstärkta reseförbudet och häktningsarresten började och upphörde ska anges i domen. (12.4.2019/510)

På samma sätt ska förfaras, om frihetsberövandet föranletts av något annat brott som i samband med målet har varit föremål för åtal eller förundersökning eller av att svaranden har förordnats att hämtas till domstolen och därför har tagits i förvar.

Om straffet är böter ska den tid som avses i 1 mom. avräknas i skälig mån, dock minst hela den tid som frihetsberövandet och begränsningen av friheten har varat, eller anses som fullt avtjänat straff.

Om straffet är ungdomsstraff, ska det frihetsberövande och den begränsning av friheten som avses i 1 mom. avräknas. När avräkning görs motsvarar ett dygns frihetsberövande två ungdomsstraffdagar och ett dygns begränsning av friheten en ungdomsstraffdag, om inte avvikelse från detta görs av särskilda skäl.

Om straffet är ordningsbot, ska frihetsberövandet betraktas som fullt avtjänande av straffet.

14 § (13.6.2003/515) Avräkning av straff som har dömts ut utomlands

Om någon i Finland döms till straff för ett brott för vilket han eller hon redan helt eller delvis har avtjänat en påföljd som har dömts ut utomlands, skall från straffet göras ett skäligt avdrag. Om påföljden var ett frihetsstraff, skall domstolen från straffet avräkna den tid som motsvarar frihetsberövandet. Domstolen kan även fastställa att påföljden skall anses som en tillräcklig påföljd för brottet.

15 § (23.9.2005/780) Avräkning av disciplinära straff för fångar eller häktade

En fånge eller en häktad kan i fängelse påföras disciplinstraff för brott så som bestäms i 15 kap. i fängelselagen och i 10 kap. i häktningslagen. Om en fånge eller en häktad döms i domstol för ett brott för vilket han eller hon helt eller delvis har avtjänat ett disciplinstraff, skall från straffet göras ett skäligt avdrag, om det inte finns grundad anledning att inte göra detta eller att anse disciplinstraffet som fullt straff för gärningen.

16 § (28.3.2014/256)

16 § har upphävts genom L 28.3.2014/256.

1 § (18.11.2016/985) Bestämmande av gemensamt fängelsestraff

Om någon ska dömas på en och samma gång för två eller flera brott för vilka straffet är fängelse, ska ett gemensamt fängelsestraff bestämmas för brotten, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag.

Om någon ska dömas till fängelse för ett brott och till böter eller ordningsbot för ett eller flera andra brott, får domstolen döma till ett gemensamt fängelsestraff för samtliga brott eller till ett gemensamt fängelsestraff för vissa av brotten och dessutom till böter eller till ordningsbot för de övriga brotten, men inte till vardera.

Om något av brotten föranleder livstids fängelsestraff, ska som gemensamt straff för samtliga brott dömas till livstids fängelse.

2 § (19.4.1991/697) Maximi- och minimitiden för fängelsestraff på viss tid

När ett gemensamt straff bestäms får det strängaste maximistraff som kan följa på de olika brotten överskridas, men strafftiden får inte vara längre än den sammanlagda tiden för brottens maximistraff. Det strängaste maximistraffet får inte heller överskridas med mer än

1) ett år, om det strängaste maximistraffet är fängelse under ett år sex månader,

2) två år, om det strängaste maximistraffet är fängelse i minst ett år sex månader men under fyra år, och med mer än

3) tre år, om det strängaste maximistraffet är fängelse på viss tid, minst fyra år.

Straffet får inte vara kortare än det strängaste minimistraffet för något av brotten.

Med det strängaste maximistraffet avses det högsta och med det strängaste minimistraffet det lägsta straff som får dömas ut för brottet enligt de på fallet tillämpliga stadgandena. Kan på ett eller flera brott följa endast böter, anses böterna när den gemensamma tiden för de olika brottens maximistraff räknas ut motsvara sammanlagt en månads fängelse.

3 § (19.4.1991/697) Gemensamt bötesstraff

Om någon samtidigt skall dömas för två eller flera brott för vilka straffet är böter, skall ett gemensamt bötesstraff bestämmas.

Ett gemensamt bötesstraff får vara högst 240 dagsböter. Ett gemensamt bötesstraff får dock inte vara strängare än de sammanlagda maximistraffen för de olika brotten. Om för något av brotten efter den 1 juni 1969 föreskrivits ett särskilt lägsta bötesstraff, får det gemensamma bötesstraffet inte underskrida detta. (13.6.2003/515)

Vad som föreskrivs ovan tillämpas inte på vite som utdöms i euro. (13.6.2003/515)

3 a § (18.11.2016/985) Böter och ordningsbot

Om någon ska dömas till böter och ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska ett bötesstraff eller ett gemensamt bötesstraff höjt med 40 euro bestämmas. En ordningsbot som föreläggs en gående eller föraren av ett motorlöst fordon beaktas dock inte när höjningen fastställs.

Om bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till sitt totala belopp skulle vara lägre än ordningsboten eller den strängaste ordningsboten, höjs bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till ordningsbotens eller den strängaste ordningsbotens belopp innan höjningen enligt 1 mom. görs.

3 b § (18.11.2016/985) Ordningsbot

Om någon ska dömas till ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska en enda ordningsbot föreläggas. Ordningsboten föreläggs då höjd med 40 euro i förhållande till den förseelse för vilken den strängaste ordningsboten gäller. Om ordningsboten föreläggs en gående eller föraren av ett motorlöst fordon, höjs ordningsboten dock inte.

4 § (19.4.1991/697) Övriga påföljder

Om för något av brotten utöver ett straff i allmän straffart skall dömas till avsättning eller någon annan särskild påföljd, skall domstolen under de förutsättningar som stadgas i lagen också bestämma denna påföljd utöver det gemensamma straffet.

För flera brott som lagförs samtidigt bestäms endast ett ungdomsstraff. (21.12.2004/1195)

5 § (19.4.1991/697) Utmätning av ett gemensamt straff

När ett gemensamt fängelsestraff eller ett gemensamt bötesstraff mäts ut skall 6 kap. iakttas i tillämpliga delar.

Vid utmätning av ett gemensamt straff skall domstolen utgå från straffet för det brott för vilket enligt domstolens prövning bör följa det strängaste straffet samt för brotten mätas ut ett sådant gemensamt straff att det står i ett rättvist förhållande också till antalet brott samt deras grovhet och inbördes samband. Om en straffskärpnings- eller strafflindringsgrund enligt 6 kap. eller någon annan omständighet som nämns i kapitlet gäller endast ett visst eller vissa av de brott som lagförs samtidigt, skall detta i skälig utsträckning beaktas när det gemensamma straffet mäts ut.

6 § (8.8.1997/751) Beaktande av ett tidigare utdömt fängelsestraff eller kombinationsstraff (1.12.2017/800)

Om den som har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff eller kombinationsstraff åtalas för ett annat brott som han eller hon begått innan detta straff dömts ut, kan det tidigare ovillkorliga fängelsestraffet eller kombinationsstraffet skäligen beaktas som en straffnedsättningsgrund eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet. För det nya brottet får också ett fängelsestraff som är kortare än den minimitid som i lag anges för brottet dömas ut eller det tidigare straffet anses som en tillräcklig påföljd också för det brott som senare blivit föremål för behandling. (1.12.2017/800)

I domen skall uppges vilken tidigare dom eller vilka tidigare domar som har beaktas när straffet mäts ut enligt denna paragraf.

7 § (8.4.2011/329) Beaktande av ett tidigare utdömt samhällstjänststraff och övervakningsstraff

Ett samhällstjänststraff och ett övervakningsstraff som har dömts ut tidigare kan när ett nytt straff döms ut beaktas på motsvarande sätt som ett tidigare ovillkorligt fängelsestraff enligt 6 §.

8 § (10.4.2015/401) Beaktande av ett tidigare utdömt ungdomsstraff

Om den som har dömts till ungdomsstraff ska dömas till ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som han eller hon har begått innan ungdomsstraffet dömdes ut eller för ett nytt brott som han eller hon har begått efter det att ungdomsstraffet dömdes ut men innan verkställigheten av straffet har upphört, kan ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff dömas ut för detta brott och för det brott som ledde till ungdomsstraffet. Bestämmelser om beaktande av den del av ungdomsstraffet som redan har verkställts finns i 68 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

9 § (19.3.2010/179) Beaktande av en dom som meddelats i en främmande stat

När 6 och 7 § tillämpas kan också ett ovillkorligt fängelsestraff och samhällstjänst samt en jämförbar påföljd som dömts ut i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Island och Norge beaktas.

1 § (11.4.2003/297) Preskription av åtalsrätten

Rätten att väcka åtal för brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse på livstid preskriberas inte. (11.4.2008/212)

Åtalsrätten preskriberas, om åtal inte har väckts inom

1) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

2) tio år, om det strängaste straffet är fängelse i över två och högst åtta år,

3) fem år, om det strängaste straffet är fängelse i över ett och högst två år, och

4) två år, om det strängaste straffet är fängelse i högst ett år, böter eller ordningsbot. (18.11.2016/985)

Med strängaste straff avses det straff som i den på gärningen tillämpliga straffbestämmelsen är angivet som maximistraff.

För tjänstebrott är preskriptionstiden dock minst fem år. För miljöförstöring, naturskyddsbrott och byggnadsskyddsbrott är preskriptionstiden tio år. För miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet som har skett från ett utländskt fartyg i Finlands ekonomiska zon så som avses i 13 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten är preskriptionstiden tre år. För fiskebrott som har begåtts från ett utländskt fartyg i den ekonomiska zonen är den kortaste preskriptionstiden tre år. (29.12.2009/1680)

Åtalsrätten för våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn preskriberas tidigast när målsäganden fyller 28 år. Detsamma gäller våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande, koppleri, grovt koppleri, människohandel och grov människohandel som riktat sig mot en person som inte fyllt 18 år. Åtalsrätten för lockande av barn i sexuella syften enligt 20 kap. 18 § 2 mom. preskriberas när den som utsattes för brottet fyller 23 år. (8.7.2022/723)

2 § (11.4.2003/297) När preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa

De tider som anges i 1 § räknas från den dag då brottet begicks. Om det i brottsrekvisiten föreskrivs att underlåtenhet är straffbart, börjar preskriptionstiden för åtalsrätten löpa den dag då den underlåtna handlingen senast borde ha utförts. Om det i brottsrekvisiten förutsätts att en viss verkan av handlingen har inträtt, räknas tiden från den dag då denna verkan inträdde.

Om den brottsliga gärningen omfattar upprätthållande av ett lagstridigt tillstånd, börjar preskriptionstiden för åtalsrätten löpa först från det att detta tillstånd har upphört.

Preskriptionstiden för åtalsrätten för delaktighet i brott börjar löpa samma dag som preskriptionstiden för åtalsrätten för huvudgärningen.

3 § (11.4.2003/297) När preskriptionen av åtalsrätten avbryts

Åtal anses ha blivit väckt på ett sätt som avbryter preskriptionstiden när den som skall åtalas lagligen har delgivits en stämning eller när straffanspråk mot personen i fråga har framställts i hans eller hennes personliga närvaro vid rättegång.

Väckande av åtal i ett mål som senare avvisas eller i vilket åtalet läggs ned avbryter inte preskriptionen av åtalsrätten.

När ett ärende som avser en förseelse handläggs i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, avbryts preskriptionen av åtalsrätten när ett bötesyrkande, ett ordningsbotsföreläggande som mottagaren kan motsätta sig eller ett straffyrkande delges den som misstänks för förseelsen. Preskriptionen avbryts dock inte, om yrkandet återtas eller mottagaren motsätter sig föreläggandet eller om den misstänkte eller målsäganden återtar sitt i 4 eller 5 § i den lagen avsedda samtycke. (18.11.2016/985)

3 a § (22.8.2014/673) Avbrytande av preskription av åtalsrätt på grundval av domsförslag

Om preskriptionen av åtalsrätten inte redan har avbrutits med stöd av 3 §, avbryts preskriptionen av åtalsrätten när den brottsmisstänkte eller svaranden i ett brottmål undertecknar ett domsförslag som avses i 1 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål.

Domsförslag avbryter inte preskriptionen av åtalsrätten i mål som senare avvisas.

4 § (11.4.2003/297) Förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten

Preskriptionstiden för åtalsrätten kan på ansökan förlängas en gång med ett år, om

1) förundersökningen av brottet fordrar särskilda tidskrävande undersökningsåtgärder och undersökningen på grund av dessa skulle vara uppenbart oavslutad när preskriptionstiden löper ut,

2) brottet har kommit till förundersökning på ett exceptionellt sent stadium, eller

3) den som skall instämmas att svara för brottet håller sig undan och därför sannolikt inte kan delges en stämning innan preskriptionstiden löpt ut

och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att preskriptionstiden förlängs.

5 § (11.4.2003/297) Förfarande vid förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten

Beslut om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten fattas av den domstol som enligt 4 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) kan pröva åtal för brottet. Ansökan om förlängning av preskriptionstiden kan göras av åklagaren och en målsägande, om denne har i 1 kap. 14 § 1 eller 2 mom. eller 15 § 1 mom. i nämnda lag avsedd rätt att utföra åtal för brottet. Ansökan ska göras skriftligen innan preskriptionstiden löpt ut. (13.5.2011/441)

Ansökan om förlängning av preskriptionstiden skall utan dröjsmål tas upp till behandling av domstolen. Den kan behandlas av tingsrätten då den består av endast ordföranden.

Om det är sannolikt att en viss person kommer att åtalas för ett brott som berörs av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden enligt 4 § 1 eller 2 punkten, skall han eller hon ges tillfälle att bli hörd om ansökan. Kallelse kan tillställas den berörde personligen eller per post.

Ändring i ett beslut som har meddelats med anledning av ansökan får inte sökas genom besvär. Klagan över ansökan får anföras hos högre domstol inom trettio dagar. Klagan skall behandlas i brådskande ordning.

6 § (11.4.2003/297) Preskription som förhindrar utdömande av straff

Rätten att döma ut straff för de brott som avses i 1 § 1 mom. preskriberas inte. (22.12.2005/1161)

Straff för ett annat brott än ett sådant som avses i 1 mom. får inte dömas ut eller bestämmas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, när det från den i 2 § avsedda dagen har förflutit

1) trettio år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

2) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i över två och högst åtta år,

3) tio år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst två år, böter eller ordningsbot.

För brott som avses i 1 § 5 mom. får straff inte dömas ut efter det att den tid som nämns i 2 mom. i denna paragraf har löpt ut och tio år har förflutit från det att den som utsattes för brottet fyllde 28 eller 23 år. (20.5.2011/540)

Ett utdömt straff förfaller, om den dom som gäller straffet inte har blivit verkställbar innan den i 2 eller 3 mom. nämnda tiden har löpt ut. (22.12.2005/1161)

7 § (11.4.2003/297) Preskription av yrkande på samfundsbot

Preskriptionstiden för ett yrkande på samfundsbot är densamma som preskriptionstiden för det brott som ligger till grund för yrkandet. Den kortaste preskriptionstiden är dock fem år.

8 § (11.4.2003/297) Preskription som förhindrar utdömande av förelagt vite

Rätten att döma ut ett vite som domstolen har förelagt för att säkerställa rättegången preskriberas två år efter det att vitet förelades.

9 § (22.12.2005/1161) Preskription som förhindrar utdömande av förverkandepåföljd

En förverkandepåföljd får inte dömas ut, om straff för gärningen inte får dömas ut på grund av preskription. Den kortaste preskriptionstiden för ett yrkande på förverkande är dock fem år. Om yrkandet på förverkande gäller ett sådant hjälpmedel vid brott som avses i 10 kap. 4 § eller annan egendom som avses i 10 kap. 5 §, preskriberas yrkandet dock inte.

10 § (11.4.2003/297) När utdömt fängelsestraff förfaller

Ett fängelsestraff på livstid och ett fängelsestraff på viss tid som dömts ut för folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, krigsförbrytelse eller grov krigsförbrytelse förfaller inte. (30.12.2015/1718)

Ett fängelsestraff på viss tid förfaller, om inte verkställigheten av straffet, räknat från den dag då den lagakraftvunna domen gavs, har börjat inom

1) tjugo år, om straffet är över åtta år,

2) femton år, om straffet är över fyra och högst åtta år,

3) tio år, om straffet är över ett och högst fyra år, och

4) fem år, om straffet är högst ett år.

Ett förvandlingsstraff för böter förfaller, om verkställigheten inte har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

10 a § (1.12.2017/800) När utdömt kombinationsstraff förfaller

Om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag, tillämpas på när kombinationsstraff förfaller vad som föreskrivs i 10 § 2 mom. Den tid efter vilken ett kombinationsstraff förfaller bestäms utifrån längden på det fängelsestraff som ingår i kombinationsstraffet.

11 § (8.4.2011/329) När utdömt samhällstjänststraff och övervakningsstraff förfaller

Ett samhällstjänststraff och ett övervakningsstraff förfaller på samma sätt som det fängelsestraff som de motsvarar.

12 § (22.12.2021/1307) När verkställighet av utdömt straff förfaller i vissa fall

Om verkställigheten av fängelsestraff, kombinationsstraff, övervakningsstraff, samhällstjänststraff, ungdomsstraff, övervakning som förenats med villkorligt fängelse eller förvandlingsstraff för böter har avbrutits eller om en villkorligt frigiven har förverkat sin frihet, ska 10, 10 a, 11, 12 a och 12 b § på motsvarande sätt tillämpas på den fortsatta verkställigheten. Den tid som leder till att fängelsestraff på viss tid, kombinationsstraff, övervakningsstraff och samhällstjänststraff förfaller bestäms enligt det återstående straffet, och om flera straff har sammanräknats vid verkställigheten av dem, enligt den tid som återstår av det sammanräknade straffet. Tiden ska räknas från den dag då verkställigheten avbröts och, om en villkorlig frihet har förverkats eller om ett villkorligt straff har förordnats gå i verkställighet, från den dag då den lagakraftvunna domen om förverkandet eller verkställigheten gavs.

12 a § (22.12.2005/1161) När utdömt ungdomsstraff förfaller

Ett ungdomsstraff förfaller, om verkställigheten inte har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

12 b § (22.12.2021/1307) När övervakning som förenats med villkorligt fängelse förfaller

Övervakning som förenats med villkorligt fängelse förfaller, om inte verkställigheten har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

13 § (11.4.2003/297) När utdömt bötesstraff förfaller

Ett bötesstraff förfaller när fem år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs, om inte den bötfällde därförinnan har dömts till ett förvandlingsstraff. Om ett förvandlingsstraff har bestämts, har den bötfällde rätt att även efter den nämnda tiden betala böterna på det sätt som föreskrivs särskilt. Vad som ovan föreskrivs om böter gäller även utdömda viten.

En utdömd samfundsbot förfaller när fem år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

En ordningsbot förfaller när fem år har förflutit från den dag då ordningsbotsföreläggandet utfärdades. (18.11.2016/985)

14 § (22.12.2005/1161) När utdömd förverkandepåföljd förfaller

En förverkandepåföljd får inte verkställas när tio år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs. Om förverkandepåföljden gäller sådana hjälpmedel vid brott som avses i 10 kap. 4 § eller annan egendom som avses i 10 kap. 5 §, förfaller verkställigheten av förverkandepåföljden dock inte.

15 § (11.4.2003/297) Inverkan av utmätning

Om utmätning har förrättats inom preskriptionstiden i syfte att genomföra en verkställighet som avses i 13 och 14 §, får verkställigheten slutföras i fråga om den utmätta egendomen.

16 § (11.4.2003/297) Hur dödsfall inverkar på verkställigheten

Bötesstraff och vite förfaller när den dömde avlider. Om utmätning under den dömdes livstid har förrättats för att genomföra en verkställighet, får verkställigheten dock slutföras i fråga om den utmätta egendomen.

Om gärningsmannen eller någon annan som är ansvarig för en förverkandepåföljd har avlidit, skall påföljden dömas ut ur dödsboets tillgångar, om inte detta är oskäligt.

Om den som har dömts till en förverkandepåföljd har avlidit, skall verkställigheten riktas mot hans eller hennes dödsbo. Delägarna i dödsboet har dock rätt att inom tre månader från det att egendom ur dödsboet har utmätts eller omhändertagits av staten för verkställande av domen låta den domstol som har behandlat målet i första instans avgöra huruvida verkställigheten skall förfalla därför att förverkandet skall betraktas som oskäligt.

17 § (11.4.2003/297) När preskriptionstiden löper ut

Preskriptionstiden löper ut vid utgången av dygnet före den dag som till ordningsnumret svarar mot preskriptionstidens begynnelsedag.

18 § (18.11.2016/985) Hänvisningsbestämmelse

I 2 b kap. 3 § 2 mom. föreskrivs när villkorligt fängelse förfaller.

Bestämmelser om preskription av verkställigheten av disciplinstraff som krigsmän och andra som lyder under 45 kap. döms till finns i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014).

1 § (31.1.2003/61) Tillämpningsområde

För brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet ska på yrkande av åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs för brottet i denna lag. (13.5.2011/441)

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på brott som begåtts vid utövande av offentlig makt.

2 § (31.1.2003/61) Förutsättningar för straffansvar

En juridisk person döms till samfundsbot, om någon som hör till ett av dess lagstadgade organ eller annars hör till dess ledning eller utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet.

Samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. Samfundsbot döms dock inte ut för ett sådant målsägandebrott som målsäganden inte anmäler till åtal, om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

3 § (21.4.1995/743) Förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen

Ett brott anses begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och han hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller han har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.

En juridisk person har inte rätt att få ersättning av gärningsmannen för en samfundsbot som den betalt, om inte ersättningsskyldigheten grundar sig på författningar om samfund eller stiftelser.

4 § (31.1.2003/61) Domseftergift

Domstolen får avstå från att döma en juridisk person till samfundsbot, om

1) den juridiska personens i 2 § 1 mom. avsedda underlåtelse, eller den i nämnda lagrum avsedda andel i brottet som dess ledning eller den som utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har, är ringa, eller

2) det brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet är ringa.

Domstolen kan även avstå från att döma ut samfundsbot när straffet skulle anses oskäligt med beaktande av

1) de övriga följder som brottet förorsakat den juridiska personen,

2) den juridiska personens åtgärder för att förhindra nya brott, för att förebygga eller undanröja verkningarna av brottet eller för att främja utredningen av underlåtelsen och brottet, eller

3) att någon som hör till ledningen för den juridiska personen döms till straff för brottet, om den juridiska personen är liten, den andel den dömde äger av den juridiska personen är stor eller den dömdes personliga ansvar för den juridiska personens förpliktelser är betydande.

5 § (9.11.2001/971) Samfundsbot

Samfundsbot döms ut till ett visst belopp. Dess lägsta belopp är 850 euro och dess högsta belopp 850 000 euro.

6 § (21.4.1995/743) Grunder för fastställande av samfundsbot

Storleken av en samfundsbot fastställs enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel, om vilka stadgas i 2 §, samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning.

Vid bedömningen av betydelsen av underlåtelsen och ledningens andel beaktas brottets art och svårhet, den brottsliga verksamhetens omfattning, gärningsmannens ställning i den juridiska personens organ, i vilken mån åsidosättandet av den juridiska personens skyldigheter utvisar likgiltighet för stadganden i lag eller myndigheternas bestämmelser, samt övriga i lag stadgade straffmätningsgrunder.

Vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning beaktas dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi.

7 § (31.1.2003/61) Avstående från straffyrkande

Åklagaren får avstå från att yrka straff för en juridisk person, om (13.5.2011/441)

1) den juridiska personens i 2 § 1 mom. avsedda underlåtelse, eller den i nämnda lagrum avsdda andel i brottet som dess ledning eller den som utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har, är ringa, eller

2) det brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet inte har lett till annan än ringa skada eller fara,

och den juridiska personen frivilligt har vidtagit behövliga åtgärder för att förhindra nya brott.

Åklagaren kan även avstå från att yrka straff, om gärningsmannen i det fall som avses i 4 § 2 mom. 3 punkten redan har dömts till straff och det kan förväntas att den juridiska personen inte därför skulle dömas till samfundsbot.

Ett beslut om att avstå från ett straffyrkande mot en juridisk person eller att återta ett straffyrkande delges per post eller med iakttagande av 11 kap. i rättegångsbalken. På beslutet tillämpas vad som i 1 kap. 6 a § 2 mom. och 11 § 1 och 3 mom. i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om beslut om åtalseftergift. (22.8.2014/673)

På återtagande av straffyrkande enligt 1 mom. tillämpas vad som i 1 kap. 12 § lagen om rättegång i brottmål bestäms om nedläggning av åtal. Beslutet om nedläggning delges dock endast den juridiska personen.

8 § (21.4.1995/743) Gemensam samfundsbot

Om en juridisk person samtidigt skall dömas för två eller flera brott, skall den dömas till gemensam samfundsbot med iakttagande av 5 och 6 §§.

För brott av vilka det ena har begåtts sedan samfundsbot för det andra redan har dömts ut skall inte bestämmas ett gemensamt straff. Har en juridisk person genom en laga kraft vunnen dom dömts till samfundsbot och yrkas för denna straff med anledning av ett annat brott som har begåtts innan det förstnämnda straffet dömdes ut, skall inte heller gemensam samfundsbot dömas ut. När det nya straffet bestäms skall dock den tidigare samfundsboten beaktas i skälig mån.

9 § (11.4.2003/297)

9 § har upphävts genom L 11.4.2003/297.

10 § (9.8.2002/673) Verkställighet av samfundsbot

Samfundsbot verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter (672/2002).

Förvandlingsstraff får inte bestämmas i stället för samfundsbot.

1 § (26.10.2001/875) De allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd

En förutsättning för att förverkandepåföljd skall kunna dömas ut är att en gärning som enligt lag är straffbar (brott) har begåtts.

Förverkandepåföljd kan också dömas ut på grund av en straffbar gärning där

1) gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte har fyllt femton år eller är otillräknelig,

2) gärningsmannen är fri från straffansvar med stöd av 4 kap. 2 §, 4 § 2 mom., 5 § 2 mom., 6 § 3 mom. eller 45 kap. 26 b § 2 mom., eller (13.6.2003/515)

3) en juridisk person med stöd av 9 kap. kan dömas till straff, även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff.

Om det läggs fram tillräckliga bevis för en dom för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på, kan förverkandepåföljden dömas ut fastän det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller åtal inte väcks mot gärningsmannen eller gärningsmannen inte döms till straff. (20.5.2016/356)

2 § (20.5.2016/356) Förverkande av vinning

Ekonomisk vinning av ett brott ska dömas förverkad till staten. Med ekonomisk vinning av ett brott avses

1) egendom som härrör direkt från brottet,

2) egendom som kommit i stället för egendom enligt 1 punkten,

3) avkastning på egendom enligt 1 och 2 punkten,

4) värde av egendom och avkastning enligt 1–3 punkten,

5) värde av inbesparing som härrör från brottet.

Om beloppet av vinningen inte alls eller endast med svårighet kan utredas, ska beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter.

Till förverkandepåföljd döms gärningsmannen, den som har medverkat till brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet.

Till förverkandepåföljd kan dömas även den till vilken det i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet har överförts vinning eller annan egendom enligt 1 mom. 1–3 punkten, om mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att syftet med överföringen var att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet, eller om mottagaren erhållit egendomen som gåva eller annars utan vederlag. Den överförda egendomen kan då dömas förverkad till den del den utgör eller motsvarar vinning av ett brott eller värdet av sådan egendom.

Om de som avses i 3 och 4 mom. döms till förverkandepåföljd som gäller samma vinning, är deras ansvar solidariskt.

Vinning döms inte förverkad till den del den har återburits eller dömts eller döms att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Om yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst inte har framställts eller om ett sådant yrkande ännu inte har avgjorts när avgörande meddelas med anledning av yrkandet på förverkande, ska förverkandepåföljden dömas ut.

Trots bestämmelserna i 6 mom. ska domstolen på begäran av den som framställt ett yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst avgöra yrkandet på förverkande och lämna över yrkandet på skadestånd eller återbäring för behandling på det sätt som föreskrivs för rättegång i tvistemål, om egendom har frysts eller är föremål för en jämställbar åtgärd i en främmande stat i syfte att trygga ett yrkande på förverkande som döms ut i Finland. Domstolen ska då också på begäran av den som framställt yrkandet på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst genom en mellandom avgöra frågan om skadeståndsskyldighet eller skyldighet i fråga om återbäring av obehörig vinst.

Bestämmelser om utfärdande av beslut som avses i artikel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande finns dessutom i lagen om tillämpning av förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande i Europeiska unionen (895/2020). (27.11.2020/896)

3 § (20.5.2016/356) Utvidgat förverkande av vinning

Om det har begåtts

1) ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år,

2) häleri eller penningtvätt,

3) smuggling,

4) narkotikabrott eller främjande av narkotikabrott,

5) givande av muta eller tagande av muta eller givande av muta i näringsverksamhet eller tagande av muta i näringsverksamhet,

6) deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet,

7) spridning av pornografisk bild, i 20 kap. 8 b § 2 mom. avsett lockande av barn i sexuella syften eller koppleri,

8) orsakande av fara för informationsbehandling, eller

9) ett straffbart försök till ett brott som avses i 1–8 punkten,

och om brottet är av sådan art att det kan medföra ekonomisk vinning, kan egendom som har sitt ursprung i brottslig verksamhet dömas förverkad till staten; vid prövningen av om egendom ska dömas förverkad ska det förutom andra omständigheter särskilt beaktas huruvida egendomen uppenbarligen har sitt ursprung i annan brottslig verksamhet än brottslig verksamhet som kan anses obetydlig och huruvida det är behövligt att döma ut förverkandepåföljden för att nya brott ska kunna förebyggas samt huruvida en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet.

Till förverkandepåföljd kan den dömas som har gjort sig skyldig till eller medverkat till ett brott som avses i 1 mom. eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts.

Egendom som nämns i 1 mom. kan dömas helt eller delvis förverkad till staten också

1) hos den som står i ett sådant förhållande (närstående) som avses i 3 § 1 mom. i lagen om återvinning till konkursbo (758/1991) till en person som avses i 2 mom. i denna paragraf, samt

2) hos en enskild näringsidkare, ett bolag eller någon annan sammanslutning eller en stiftelse som står i ett sådant förhållande som avses i 3 § 2 mom. 1 eller 2 punkten i lagen om återvinning till konkursbo till en person som avses i 2 mom. i denna paragraf eller till en närstående till denna person,

om det finns skäl att anta att egendomen har överförts till någon av de ovannämnda i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet.

Förverkandepåföljd enligt 3 mom. döms inte ut, om egendomen har överförts tidigare än fem år innan ett brott som avses i 1 mom. har begåtts.

Om två eller flera döms till samma förverkandepåföljd, är deras ansvar solidariskt.

4 § (26.10.2001/875) Förverkande av hjälpmedel vid brott

Följande föremål och egendom som har använts för begående av ett brott skall dömas förverkade till staten:

1) skjut- och eggvapen och andra därmed jämförbara livsfarliga redskap, och

2) andra föremål och annan egendom vars innehav är straffbart.

Förverkande kan beslutas också i fråga om

1) föremål och egendom som har använts vid begåendet av ett uppsåtligt brott, och

2) föremål och egendom som har ett nära samband med ett uppsåtligt brott som behandlas i rättegång, när föremålet eller egendomen uteslutande eller huvudsakligen har anskaffats eller tillverkats med tanke på ett uppsåtligt brott eller till sina egenskaper är särskilt lämpade för begående av ett uppsåtligt brott.

Vid prövningen av om det är nödvändigt att döma föremål eller egendom förverkade skall särskild uppmärksamhet fästas vid förebyggandet av nya brott.

5 § (26.10.2001/875) Förverkande av annan egendom

Föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott skall dömas förverkade till staten, om innehavet av föremålet eller egendomen är straffbart.

Föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för ett brott kan dömas förverkade antingen helt eller delvis, om förverkandepåföljden är nödvändig

1) på grund av att föremålen eller egendomen har egenskaper som gör dem skadliga för hälsan eller miljön,

2) för att nya brott skall kunna förebyggas, och föremålet är särskilt lämpat som brottsobjekt eller för brottslig användning,

3) för att syftet med bestämmelser om reglering eller om import eller export skall kunna uppnås, eller

4) för att syftet med bestämmelser om skydd av naturen eller miljön skall kunna uppnås.

3 mom. har upphävts genom L 20.5.2016/356. (20.5.2016/356)

5 a § (20.5.2016/356) Förverkande av förvaringsmateriel

Ett kärl, emballage eller något annat som har använts för förvaring av i 4 eller 5 § eller i något annat motsvarande lagrum avsedda hjälpmedel vid brott eller föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott och som ska dömas förverkade kan förklaras förverkade, om förverkandepåföljden inte annars kan verkställas utan svårighet.

6 § (26.10.2001/875) Inskränkningar i förverkandet

Föremål och annan egendom som avses i 4 och 5 § och som helt eller delvis tillhör någon annan än gärningsmannen, en medverkande eller den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, döms inte förverkade. Mottagaren av ett föremål eller egendom som har överförts efter att brottet har begåtts kan likväl dömas att förverka föremålet eller egendomen, om denne kände till eller hade grundad anledning att misstänka att föremålet eller egendomen hade samband med ett brott, eller om mottagaren erhållit föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag. (20.5.2016/356)

Föremål och egendom skall dömas förverkade oberoende av äganderätten, om även ägaren skulle göra sig skyldig till ett brott genom att inneha dem.

7 § (26.10.2001/875) När förverkandepåföljden förfaller

När domstolen avgör ett yrkande på förverkande kan den med svarandens samtycke bestämma att förverkandepåföljden förfaller, om det i föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § inom utsatt tid görs de ändringar som nämns i domen eller om i fråga om dem annars förfars på ett sådant sätt som anges i domen och som gör förverkandepåföljden överflödig.

Utmätningsmannen skall övervaka att de skyldigheter som nämns i domen fullgörs och besluta om förverkandet skall förfalla. Den som har dömts till en förverkandepåföljd kan överklaga beslutet i den ordning som bestäms om utsökningsbesvär. Utmätningsmannen kan av särskilda skäl förlänga den tidsfrist som avses i 1 mom. Rättsregistercentralen skall underrättas om att förverkandepåföljden har förfallit.

Den som har dömts till förverkandepåföljden ansvarar för de kostnader som ändringsarbetena och verkställigheten av domen i övrigt medför.

8 § (26.10.2001/875) Förverkande av värde

Kan föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § inte dömas förverkade på grund av de inskränkningar som bestäms i 6 § 1 mom. eller på grund av att föremålet eller egendomen har dolts eller annars inte går att få tag på, kan gärningsmannen, den som är delaktig i brottet och den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, dömas att i stället för föremålet eller egendomen förverka dess värde, antingen helt eller delvis. Till att förverka värdet kan också den dömas till vilken föremålet eller egendomen har överförts, om han eller hon vid mottagandet av föremålet eller egendomen har varit medveten om att de har samband med ett brott eller har haft grundad anledning att misstänka detta, eller som har fått föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag.

Värdet döms dock inte förverkat, om en person som avses i 1 mom. gör sannolikt att föremålet eller egendomen har förstörts eller förbrukats.

Om två eller flera döms att förverka värdet av samma föremål eller egendom, är deras ansvar solidariskt. Den som inte har dömts att förverka hela värdet svarar dock endast för det belopp som personen i fråga skall förverka.

9 § (20.5.2016/356) Behandling av mål om förverkandepåföljd

Ett mål som gäller förverkandepåföljd behandlas i samband med det åtal som gäller det brott som yrkande på förverkande grundar sig på. Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan också behandlas separat.

Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan prövas och avgöras trots svarandens utevaro, med iakttagande av 8 kap. 11 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål. Ett mål som enbart gäller en förverkandepåföljd kan också prövas och avgöras, om svaranden har fått del av yrkandet på förverkande och uteblivit trots att han eller hon kallats till rättegången och utevaron uppenbarligen beror på strävan att undgå rättegång. Domstolen ska då på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för svaranden. På intressebevakaren tillämpas 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken. På intressebevakarens arvode och ersättning tillämpas dock vad som i 2 kap. 10 och 11 § i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om arvode och ersättning till försvarare. Bestämmelser om förordnande av en intressebevakare för svaranden på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak finns i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken.

Förverkandepåföljd döms ut på yrkande av åklagaren. I 1 kap. 8 b § i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om de grunder på vilka åklagaren kan avstå från att yrka på förverkande. Även en målsägande kan yrka på förverkande när målsäganden ensam utför åtal enligt 7 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Särskilda bestämmelser gäller för framställande av yrkande i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. (18.11.2016/985)

Käranden ska åberopa de omständigheter som yrkandet grundar sig på, samt styrka dem. Käranden har dock inte bevisbördan för ursprunget till egendom som avses i 3 §. Sådan egendom kan dömas förverkad, om inte svaranden gör sannolikt att egendomen har sitt ursprung i annan än brottslig verksamhet.

När domstolen dömer ut en förverkandepåföljd ska den vid behov meddela närmare föreskrifter om hur förverkandepåföljden ska verkställas, om förverkandepåföljden gäller data som avses i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen eller om det annars är behövligt av särskilda skäl.

10 § (26.10.2001/875) Jämkning av förverkandepåföljder

Förverkandepåföljd behöver inte dömas ut, om

1) vinningens belopp eller föremålets eller egendomens värde är obetydligt,

2) gärningsmannen meddelas domseftergift med stöd av 6 kap. 12 § eller någon annan motsvarande bestämmelse, eller (17.5.2013/347)

3) det med hänsyn till brottets och föremålets eller egendomens art, svarandens ekonomiska ställning samt övriga omständigheter vore oskäligt att döma ut förverkandepåföljden.

Under de förutsättningar som nämns i 1 mom. kan det bestämmas att förverkandepåföljden i stället för ett föremål eller egendom skall gälla dess värde eller endast en del av föremålet eller egendomen eller dess värde. Likaså kan en del av såväl föremålet eller egendomen som dess värde dömas förverkat. Också en del av vinningen kan dömas förverkad.

11 § (20.5.2016/356) Särskilda bestämmelser

När ansvaret beträffande en förverkandepåföljd i fråga om en person som inte är misstänkt eller åtalad för brott utreds vid en förundersökning eller rättegång iakttas vad som föreskrivs om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål.

Om skadestånd eller återbäring av obehörig vinst har betalats eller dömts ut efter det att ett avgörande som gäller förverkandepåföljd och som avses i 2 § 6 mom. har meddelats, kan förverkandepåföljden verkställas minskad med motsvarande belopp. Om förverkandepåföljden redan har verkställts, kan Rättsregistercentralen efter en skriftlig ansökan av den berörda personen besluta att motsvarande belopp ska betalas av statens medel. Trots vad som någon annanstans i lag föreskrivs om sekretess har den berörda personen rätt att för sin ansökan få uppgifter av Rättsregistercentralen om verkställigheten av ovannämnda förverkandepåföljd. Om det görs flera än en ansökan som grundar sig på samma brott, ska ansökningarna avgöras samtidigt, om inte detta orsakar de sökande oskäligt men. Om inte den verkställda förverkandepåföljden räcker till för att betala alla fordringar, sker betalning i förhållande till fordringarnas storlek, med iakttagande av 17 och 18 kap. i konkurslagen (120/2004). Den som är missnöjd med Rättsregistercentralens beslut har rätt att driva talan vid tingsrätten på den ort där käranden har sitt hemvist eller vid Helsingfors tingsrätt. Talan ska väckas inom en månad från Rättsregistercentralens beslut. Om det väcks flera käromål med anledning av ansökningar som grundar sig på samma brott, ska käromålen prövas vid den tingsrätt där det första käromålet väcktes. Andra tingsrätter än den nämnda tingsrätten ska överföra käromålet till den tingsrätten. Staten, som företräds av Rättsregistercentralen, är svarande i målet.

Den som i god tro har förvärvat en panträtt eller annan säkerhetsrätt i föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § och som dömts förverkade kan få betalning ur föremålets eller egendomens värde, oberoende av om fordringen har förfallit eller inte. Talan i saken ska väckas vid tingsrätten på den ort där käranden har sitt hemvist eller vid Helsingfors tingsrätt inom fem år från den dag då domen i fråga om förverkandepåföljden vann laga kraft. I annat fall förfaller säkerhetsrätten.

1 § (11.4.2008/212) Folkmord

Den som för att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, raslig eller religiös eller en med dessa jämställbar folkgrupp

1) dödar medlemmar av folkgruppen,

2) tillfogar medlemmar av folkgruppen svåra fysiska eller psykiska sjukdomar eller skador,

3) påtvingar folkgruppen levnadsvillkor som kan medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,

4) vidtar tvångsåtgärder för att förhindra att barn föds inom folkgruppen, eller

5) genom tvång för över barn från folkgruppen till en annan folkgrupp,

ska för folkmord dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

Försök är straffbart.

2 § (11.4.2008/212) Förberedelse till folkmord

Den som i sådant syfte som anges i 1 §

1) med någon annan kommer överens om att begå folkmord, eller

2) gör upp en plan för folkmord,

ska för förberedelse till folkmord dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

3 § (11.4.2008/212) Brott mot mänskligheten

Om någon som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning

1) dödar någon annan, förslavar någon eller idkar handel med någon genom att köpa, sälja, hyra eller hyra ut eller erbjuda sig att köpa, sälja, hyra eller hyra ut honom eller henne, torterar eller på något annat sätt tillfogar någon stort lidande eller en svår skada eller allvarligt skadar någons hälsa, eller utrotar befolkning genom att påtvinga den levnadsvillkor som helt eller delvis förintar den eller på något annat sätt,

2) deporterar eller tvångsförflyttar befolkning som lagligen uppehåller sig i ett område,

3) fängslar eller annars berövar någon friheten i strid med grundläggande folkrättsliga regler eller förorsakar ett sådant påtvingat försvinnande av person som avses i artikel 7.2 i i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (FördrS 55 och 56/2002), (3.3.2023/328)

4) våldtar någon annan, förslavar någon sexuellt, tvingar någon till prostitution, havandeskap eller sterilisering eller utsätter någon för annat därmed jämförbart grovt sexuellt våld, eller

5) utövar apartheid eller förföljer en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa eller könsmässiga skäl eller av andra därmed jämförliga skäl,

ska gärningsmannen för brott mot mänskligheten dömas till fängelse i minst ett år eller på livstid.

Försök är straffbart.

4 § (11.4.2008/212) Grovt brott mot mänskligheten

Om vid brott mot mänskligheten

1) brottet riktar sig mot en stor grupp människor,

2) brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt, eller

3) brottet begås särskilt planmässigt eller systematiskt,

och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt brott mot mänskligheten dömas till fängelse i minst åtta år eller på livstid.

Försök är straffbart.

4 a § (30.12.2015/1718) Aggressionsbrott

Om den som är i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska och militära åtgärder utför en angreppshandling som till sin karaktär, svårighetsgrad och omfattning uppenbart strider mot Förenta nationernas stadga (FördrS 1/1956) ska han eller hon för aggressionsbrott dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

Försök är straffbart.

Med angreppshandling avses att en stat brukar vapenmakt mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas stadga.

Sådana angreppshandlingar är oavsett krigsförklaring i enlighet med Förenta nationernas generalförsamlings resolution 3314 (XXIX) av den 14 december 1974 följande handlingar av en stat eller dess väpnade styrkor:

1) en invasion eller attack mot en annan stats territorium, en militär ockupation som invasionen eller attacken leder till och annektering av en annan stats territorium helt eller delvis,

2) bombardemang av en annan stats territorium eller annat bruk av vapen mot en annan stats territorium,

3) blockad av en annan stats hamnar eller kust,

4) attack mot en annan stats land-, sjö- eller luftstridskrafter eller mot sjö- eller luftflottan,

5) användning av trupper som enligt fördrag befinner sig inom en annan stats territorium i strid med fördragsvillkoren eller kvarhållande av trupperna på den andra statens territorium efter att fördraget har upphört att gälla,

6) tillåtelse för en annan stats trupper som enligt fördrag befinner sig inom statens territorium att använda territoriet för en angreppshandling mot en tredje stat,

7) utsändande genom försorg av en stat eller på en stats vägnar av beväpnade trupper, grupper, irreguljära trupper eller legosoldater, om dessa mot en annan stat utför handlingar som är så allvarliga att de kan jämställas med handlingarna i 1–6 punkten, eller ett betydande deltagande i utsändandet av sådana trupper.

4 b § (30.12.2015/1718) Förberedelse till aggressionsbrott

En i 4 a § 1 mom. avsedd person som i avsikt att begå ett aggressionsbrott enligt 4 a §

1) med någon annan sådan person kommer överens om att begå ett aggressionsbrott eller

2) gör upp en detaljerad plan för att begå ett aggressionsbrott,

ska för förberedelse till aggressionsbrott dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

4 c § (3.3.2023/328) Utförande av påtvingat försvinnande

Den som i egenskap av företrädare för staten eller med dess bemyndigande, stöd eller samtycke genom gripande, tagande i förvar, bortförande eller på något annat sätt berövar någon rörelsefriheten eller isolerar någon från dennes omgivning, förnekar att frihetsberövandet skett eller hemlighåller den frihetsberövades vistelseort eller vad som har hänt honom eller henne och genom sitt förfarande orsakar uteblivet rättsskydd för den som berövats sin frihet, ska för utförande av påtvingat försvinnande dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

Försök är straffbart.

5 § (11.4.2008/212) Krigsförbrytelse

Den som i samband med krig eller en annan internationell eller intern väpnad konflikt eller ockupation i strid med Genèvekonventionerna angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, krigsfångars behandling samt skydd för civilpersoner under krigstid (FördrS 8/1955, Genèvekonventionerna), eller de till 1949 års Genèvekonventioner fogade tilläggsprotokollen rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter och rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter (FördrS 82/1980, I och II tilläggsprotokollet), eller i strid med andra folkrättsliga regler eller sedvänjor som gäller krig, väpnade konflikter eller ockupation

1) dödar, sårar eller torterar någon annan, stympar någon eller utsätter någon för biologiska, medicinska eller vetenskapliga experiment i strid med hans eller hennes intresse eller på något annat sätt tillfogar någon stort lidande eller en svår skada eller allvarligt skadar någons hälsa,

2) våldtar någon annan, förslavar någon sexuellt, tvingar någon till prostitution, havandeskap eller sterilisering eller utsätter någon för annat därmed jämförbart grovt sexuellt våld,

3) godtyckligt förstör, beslagtar eller tillägnar sig någon annans egendom utan att detta är nödvändigt av militära skäl,

4) i samband med ett angrepp eller annars plundrar en stad eller någon annan motsvarande plats,

5) tar ut eller värvar barn som inte har fyllt 18 år till väpnade styrkor eller grupper där de används för fientligheter,

6) tvingar en krigsfånge eller någon annan skyddad person att tjänstgöra i en fientlig stats väpnade styrkor eller att delta i krigshandlingar mot sitt eget land,

7) berövar en krigsfånge eller någon annan skyddad person rätten till en rättvis och laglig rättegång eller på något annat sätt förvägrar honom eller henne rättsliga garantier,

8) inleder ett angrepp som kommer att leda till att människor dödas eller skadas eller till vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön i en omfattning som klart saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara militära fördel som kan förväntas,

9) riktar ett angrepp mot civilbefolkning, enskilda civila som inte deltar i fientligheter eller mot civila mål, eller mot personer som fullgör uppgifter i enlighet med Förenta Nationernas stadga (FördrS 1/1956) eller mot egendom som dessa personer använder,

10) riktar ett angrepp mot civila mål som inte försvaras eller ett bombardemang mot dessa, eller ett angrepp mot byggnader som är avsedda för religion, vetenskap, konst, sjukvård eller välgörande ändamål eller mot historiska minnesmärken eller mot personer som bär sådana kännetecken som avses i Genèvekonventionerna eller i tilläggsprotokoll I eller III till dem,

11) missbrukar parlamentärflagga, fiendens flagga, Förenta Nationernas flagga eller en militär beteckning, en uniform eller ett kännetecken enligt Genèvekonventionerna eller tilläggsprotokoll I eller III till dem,

12) håller olagligt fängslad eller tvångsförflyttar eller deporterar en befolkning eller delar av den,

13) tar människor som gisslan, förklarar att nåd inte kommer att ges, utnyttjar civila eller andra skyddade personer för att skydda militära mål, berövar civila personer föda eller andra förnödenheter som är nödvändiga för deras överlevnad eller förhindrar nödvändiga hjälpsändningar eller använder någon annan stridsmetod som är förbjuden enligt folkrätten, eller

14) använder gifter eller giftiga vapen, kvävande eller giftiga gaser eller andra motsvarande ämnen, vapen, projektiler eller tillbehör som kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller kemiska, biologiska eller andra förbjudna vapen eller stridsmedel,

ska för krigsförbrytelse dömas till fängelse i minst ett år eller på livstid.

För krigsförbrytelse döms även den som begår någon annan gärning som i artikel 8 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen är definierad som krigsförbrytelse eller som på något annat sätt bryter mot bestämmelserna i ett för Finland förpliktande internationellt avtal om krig, väpnad konflikt eller ockupation eller mot allmänt erkända och vedertagna folkrättsliga lagar eller sedvänjor som gäller krig. (3.3.2023/328)

Försök är straffbart.

6 § (11.4.2008/212) Grov krigsförbrytelse

Om en krigsförbrytelse begås som ett led i en plan eller politik eller som en del av omfattande krigsförbrytelser och

1) brottet riktar sig mot en stor grupp människor,

2) genom brottet förorsakas synnerligen stor och vidsträckt skada,

3) brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt, eller

4) brottet begås särskilt planmässigt eller systematiskt,

och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grov krigsförbrytelse dömas till fängelse i minst åtta år eller på livstid.

Försök är straffbart.

7 § (11.4.2008/212) Lindrig krigsförbrytelse

Om en krigsförbrytelse, med beaktande av dess följder eller andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, ska gärningsmannen för lindrig krigsförbrytelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

7 a § (22.12.2011/1466) Brott mot förbudet mot infanteriminor

Den som i strid med konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av infanteriminor samt om deras förstöring (FördrS 13/2012)

1) på annat sätt än vad som avses i 5–7 § använder infanteriminor, eller

2) utvecklar, tillverkar, på annat sätt förvärvar, lagrar, innehar eller överlåter infanteriminor eller för sådana minor ut ur landet eller in i landet,

ska för brott mot förbudet mot infanteriminor dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

8 § (11.4.2008/212) Brott mot förbudet mot kemiska vapen

Den som i strid med konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (FördrS 19/1997)

1) använder kemiska vapen på något annat sätt än vad som avses i 5–7 §,

2) utvecklar, producerar, annars förvärvar, lagrar, innehar eller transporterar kemiska vapen, eller

3) deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen,

ska för brott mot förbudet mot kemiska vapen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

För brott mot förbudet mot kemiska vapen döms också den som tillhandahåller sådana kemiska vapen som avses i 1 mom. eller bedriver forskningsverksamhet i syfte att producera sådana. (9.11.2018/874)

Försök är straffbart. (18.6.2021/537)

9 § (11.4.2008/212) Brott mot förbudet mot biologiska vapen

Den som

1) använder biologiska vapen eller toxinvapen på något annat sätt än vad som avses i 5–7 §,

2) olagligen framställer, transporterar eller levererar biologiska vapen eller toxinvapen, eller

3) i strid med konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstörande (FördrS 15/1975) utvecklar, framställer, annars förvärvar, lagrar eller innehar biologiska vapen eller toxinvapen eller vapen, utrustning eller redskap för spridning av biologiska vapen eller toxinvapen,

ska, om inte ett lika strängt eller strängare straff föreskrivs för gärningen någon annanstans i lag, för brott mot förbudet mot biologiska vapen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

För brott mot förbudet mot biologiska vapen döms också den som bedriver forskningsverksamhet i syfte att framställa biologiska vapen enligt 1 mom. 2 punkten eller framställa sådana vapen enligt 1 mom. 3 punkten. (9.11.2018/874)

Försök är straffbart. (18.6.2021/537)

9 a § (4.12.2009/990) Tortyr

En tjänsteman som tillfogar en annan person svårt fysiskt eller psykiskt lidande

1) för att få information eller en bekännelse av den personen eller en tredje person,

2) för att straffa den personen för en gärning som han eller hon eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått,

3) för att hota eller tvinga denna person eller en tredje person, eller

4) på grund av dennes ras, nationella eller etniska ursprung, hudfärg, språk, kön, ålder, familjeförhållanden, sexuella läggning, genetiska arv, funktionsnedsättning, hälsotillstånd, religion, samhälleliga åsikter, politiska eller fackliga verksamhet eller någon annan därmed jämförbar omständighet,

ska för tortyr dömas till fängelse i minst två och högst tolv år och dessutom till avsättning.

För tortyr döms också en tjänsteman som uttryckligen eller tyst lämnar medgivande till att hans eller hennes underlydande eller en person som annars står under tjänstemannens faktiska myndighet och kontroll begår en gärning som avses i 1 mom.

Försök är straffbart.

Bestämmelserna om tjänstemän i denna paragraf tillämpas också på personer som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag eller utövar offentlig makt och, med undantag av avsättningspåföljden, på offentligt anställda arbetstagare och utländska tjänstemän.

10 § (13.5.2011/511) Hets mot folkgrupp

Den som för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna, ska för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fängelse i högst två år.

10 a § (13.5.2011/511) Grov hets mot folkgrupp

Om vid hets mot folkgrupp uppmanas eller förleds

1) till folkmord eller förberedelse till sådant, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, mord eller dråp begånget i terroristiskt syfte, eller

2) till annat grovt våld än det som avses i 1 punkten så att den allmänna ordningen och säkerheten klart äventyras genom gärningen,

och hetsen mot folkgrupp även som helhet bedömd är grov, ska gärningsmannen för grov hets mot folkgrupp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

11 § (13.11.2009/885) Diskriminering

Den som i näringsverksamhet, yrkesutövning, betjäning av allmänheten, tjänsteutövning eller något annat offentligt uppdrag eller vid anordnande av en offentlig tillställning eller ett allmänt möte utan godtagbart skäl

1) inte betjänar någon viss person på gängse villkor,

2) förvägrar någon tillträde till tillställningen eller mötet eller avlägsnar någon därifrån, eller

3) försätter någon i en uppenbart ojämlik eller väsentligt sämre ställning än andra

på grund av dennes ras, nationella eller etniska ursprung, hudfärg, språk, kön, ålder, familjeförhållanden, sexuella läggning, genetiska arv, funktionsnedsättning eller hälsotillstånd eller religion, samhälleliga åsikter, politiska eller fackliga verksamhet eller någon annan därmed jämförbar omständighet ska, om inte gärningen utgör diskriminering i arbetslivet eller ockerliknande diskriminering i arbetslivet, för diskriminering dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § (3.3.2023/328) Förmans ansvar

En militär förman eller en annan förman ska dömas som gärningsman eller som medverkande till straff för de gärningar som avses i 1, 3, 4, 4 a–4 c, 5–7 och 13 § eller för försök till dessa gärningar, om väpnade styrkor eller underlydande som står under förmannens faktiska myndighet och kontroll begår gärningarna på grund av att förmannen har försummat sin skyldighet att utöva tillsyn över dessa styrkor eller personer på behörigt sätt, och om

1) förmannen antingen har vetat eller med hänsyn till omständigheterna borde ha vetat att styrkorna eller de underlydande personerna var i färd med eller stod i begrepp att utföra brotten i fråga, och

2) förmannen har underlåtit att vidta de behövliga och skäliga åtgärder som kan krävas av honom eller henne för att förhindra att brotten utfördes.

13 § (30.12.2015/1718) Underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande

En militär förman eller en annan förman som underlåter att vidta de behövliga och skäliga åtgärder som kan krävas av honom eller henne för att till myndigheterna hänskjuta ett i 1, 3, 4, 4 a–4 c eller 5–7 § eller i denna paragraf avsett brott som en underlydande som står under förmannens faktiska myndighet och kontroll misstänks ha begått, ska för underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande dömas till böter eller fängelse i högst två år. (3.3.2023/328)

En förman som medverkar i den underlydandes brott eller som enligt villkoren i 12 § är gärningsman eller medverkar i det brott som den underlydande begår ska dock inte dömas för underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande.

14 § (11.4.2008/212) Regeringens befallning och befallning av förman

Den som har begått krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse eller lindrig krigsförbrytelse eller försök till något av dessa brott på befallning av en myndighet som utövar regeringsmakt eller någon annan som utövar offentlig makt eller på befallning av en förman ska inte vara fri från straffansvar, såvida inte

1) personen hade rättslig skyldighet att åtlyda befallningen från regeringen eller från förmannen i fråga,

2) personen inte visste att befallningen var lagstridig, och

3) befallningen inte var uppenbart lagstridig.

14 a § (30.12.2015/1718) Begränsningsbestämmelse

Bestämmelserna i 4 a och 4 b § tillämpas endast om en angreppshandling enligt 4 a § 3 och 4 mom. begås.

Vid tillämpningen av 4 a och 4 b § tillämpas 5 kap. 7 § 2 mom. inte på en anstiftare eller medhjälpare.

14 b § (30.12.2015/1718) Åtalsrätt

Om inte något annat följer av 113 eller 114 § i grundlagen, beslutar riksåklagaren om väckande av åtal för aggressionsbrott och för försök eller förberedelse till aggressionsbrott. Riksåklagaren bestämmer då också vem som ska utföra åtalet.

15 § (13.5.2011/511) Juridiska personers straffansvar

På hets mot folkgrupp och grov hets mot folkgrupp tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar.

1 § (21.4.1995/578) Äventyrande av Finlands suveränitet

Den som i avsikt att med våld eller hot om våld eller med hjälp av en främmande stats militära eller ekonomiska påtryckning eller stöd

1) lägga Finland eller en del av Finland under en främmande stats makt,

2) lösgöra en del av Finland från det övriga riket eller

3) på något annat lika allvarligt sätt begränsa Finlands statliga självbestämmanderätt

företar en handling som innebär fara för att avsikten förverkligas, skall för äventyrande av Finlands suveränitet dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

2 § (21.4.1995/578) Krigsanstiftan

Om någon i Finland, eller en finsk medborgare utomlands, under en militär eller internationell politisk kris som berör Finland eller när ett överhängande hot om en sådan kris föreligger, med avsikt att dra in Finland i krig eller utsätta Finland för krigshandlingar

1) offentligt uppmanar en främmande stat att angripa Finland eller Finland att angripa en främmande stat,

2) offentligt sprider uttalanden eller andra meddelanden som syftar till att stämma den allmänna opinionen positiv till angreppshandlingar,

3) systematiskt sprider uppenbart osanna eller vilseledande uppgifter om Finlands försvar eller om landets militär- eller försvarspolitiska avsikter eller

4) orättmätigt begår en våldshandling mot en främmande stat, dess representant, territorium eller egendom

så att handlingen klart ökar faran för att Finland skall invecklas i krig eller utsättas för en krigshandling, skall han för krigsanstiftan dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

3 § (21.4.1995/578) Landsförräderi

En finsk medborgare som under ett krig, en väpnad konflikt eller en ockupation som berör Finland eller när ett omedelbart hot därom föreligger

1) ansluter sig till fiendens väpnade styrkor,

2) deltar i krigshandlingar eller andra militära aktioner mot Finland,

3) i fiendens tjänst fullgör militära eller civila uppgifter som direkt främjar krigshandlingar mot Finland eller

4) inleder samarbete med fienden eller på något annat motsvarande sätt skadar Finland till förmån för fienden

skall för landsförräderi dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

För landsförräderi döms likaså en utlänning som begår en gärning som avses i 1 mom. 4 punkten medan han vistas i Finland eller medan han är i rikets tjänst.

Forsök är straffbart.

Som sådant samarbete med fienden som avses i 1 mom. 4 punkten betraktas inte sådana åtgärder under en ockupation, vilka är uppenbart nödvändiga för att trygga befolkningens levnadsförhållanden.

4 § (21.4.1995/578) Grovt landsförräderi

Om vid landsförräderi

1) förorsakas fara för att riket eller en del därav råkar under främmande välde eller

2) Finland annars tillfogas synnerligen stor skada

och landsförräderiet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grovt landsförräderi dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

Försök är straffbart.

5 § (21.4.1995/578) Spioneri

Den som i avsikt att gynna en främmande stat eller skada Finland skaffar uppgifter om en sådan omständighet beträffande Finlands försvar eller annan beredskap för undantagsförhållanden, Finlands utrikesrelationer, statshushållning, utrikeshandel eller energiförsörjning eller om någon annan därmed jämförbar på Finlands säkerhet inverkande omständighet som, om den kommer till en främmande stats kännedom, kan skada Finlands försvar, säkerhet, utrikesrelationer eller samhällsekonomi, skall för spioneri dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

För spioneri döms också den som för att gynna en främmande stat eller för att skada Finland förmedlar lämnar, röjer eller offentliggör en uppgift som avses i 1 mom.

Försök är straffbart.

Den som hör till fiendens krigsmakt får dömas för spioneri endast om han med hemlighållande av att han hör till fiendens krigsmakt vistas i Finland eller på finska försvarsmaktens krigsoperationsområde. Han får inte dömas för annat spioneri än det som han ertappats med.

6 § (21.4.1995/578) Grovt spioneri

Om ett spioneri

1) begås under undantagsförhållanden,

2) gäller en omständighet som är av synnerligen stor betydelse för Finlands försvar, säkerhet, utrikesrelationer eller samhällsekonomi eller

3) är ägnat att förorsaka synnerligen stor skada av det slag som avses i 5 §,

och spioneriet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grovt spioneri dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

Försök är straffbart.

7 § (21.4.1995/578) Röjande av statshemlighet

Den som obehörigen offentliggör, förmedlar, lämnar ut eller röjer eller för sådant ändamål obehörigen skaffar upplysningar om någon omständighet som med hänsyn till Finlands yttre säkerhet har stadgats eller bestämts att hållas hemlig eller som enligt vad gärningsmannen vet är av en sådan beskaffenhet att det är ägnat att allvarligt skada Finlands försvar, säkerhet, utrikesrelationer eller samhällsekonomi om den röjs, skall för röjande av statshemlighet dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

Försök är straffbart.

8 § (21.4.1995/578) Oaktsamt röjande av statshemlighet

Den som av grov oaktsamhet obehörigen offentliggör, förmedlar, lämnar ut eller röjer upplysningar om någon omständighet som med hänsyn till Finlands yttre säkerhet har stadgats eller bestämts att hållas hemlig, skall för oaktsamt röjande av statshemlighet dömas till böter eller fängelse i högst två år.

9 § (21.4.1995/578) Olovlig underrättelseverksamhet

Den som i avsikt att skada en främmande stat eller för att gynna en annan främmande stat skaffar upplysningar om en främmande stats försvar eller säkerhet eller om omständigheter med omedelbar inverkan på dem och därigenom skadar eller äventyrar Finlands utrikesrelationer, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

Försök är straffbart.

10 § (21.4.1995/578) Brott mot neutralitetsbestämmelserna

Den som bryter mot de neutralitetsbestämmelser som utfärdats om Finlands förhållande till krigförande främmande stater, skall för brott mot neutralitetsbestämmelserna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

11 § (21.4.1995/578) Upprätthållande av landsförrädisk förbindelse

Den som i avsikt att begå brott som avses ovan i detta kapitel träder i förbindelse med en främmande stat eller dess agent, skall för upprätthållande av landsförrädisk förbindelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.

12 § (26.4.2019/586) Begränsningsbestämmelse

Såsom brott som avses i detta kapitel anses inte sådan användning av metoder för underrättelseinhämtning som avses i 5 a kap. i polislagen (872/2011), i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (582/2019) eller i lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019).

1 § (21.4.1995/578) Högförräderi

Den som i avsikt att med våld eller hot om våld eller på ett jämförbart sätt genom orättmätigt tvång eller med åsidosättande av statsförfattningen

1) upphäva eller ändra Finlands statsförfattning eller

2) ändra Finlands statsskick

företar en handling som innebär fara för att avsikten förverkligas, skall för högförräderi dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

För högförräderi döms också den som med våld eller hot om våld åsidosätter eller försöker åsidosätta rebublikens president, statsrådet eller riksdagen eller helt eller delvis hindrar eller försöker hindra dem att utöva sina befogenheter.

2 § (21.4.1995/578) Grovt högförräderi

Om vid högförräderi

1) gärningsmannen är republikens president, en statsrådsmedlem eller någon annan som hör till statens högsta politiska eller militära ledning,

2) brottet begås med anlitande av en väpnad styrka,

3) brottet begås genom att människor dödas eller

4) brottet på grund av undantagsförhållanden är särskilt farligt

och högförräderiet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grovt högförräderi dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

3 § (21.4.1995/578) Förberedelse till högförräderi

Den som i syfte att begå högförräderi

1) träder i förbindelse med en främmande stat eller dess agent,

2) tillverkar, skaffar, samlar eller lagrar vapen, ammunition eller annan jämförbar utrustning som lämpar sig för våldshandlingar,

3) ger utbildning i vapenbruk eller användning av annan utrustning som lämpar sig för våldshandlingar eller

4) värvar eller samlar manskap eller utrustar manskap med vapen,

skall för förberedelse till högförräderi dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

För förberedelse till högförräderi döms också den som grundar eller organiserar en sammanslutning vars syfte är att med våld upphäva eller ändra Finlands statsförfattning eller statsskick, deltar i ledande ställning eller annars på ett framträdande sätt i en sådan sammanslutnings verksamhet eller, medveten om dess syfte, ger den ett betydande ekonomiskt, organisatoriskt eller annat sådant stöd.

4 § (21.4.1995/578) Olaglig militär verksamhet

Den som olagligen grundar, organiserar eller utrustar en militärt uppbyggd sammanslutning med politiskt syfte, intar en ledande ställning i en sådan sammanslutning, ekonomiskt eller annars på ett betydande sätt stöder sammanslutningen eller inom den anordnar eller meddelar militär utbildning, skall för olaglig militär verksamhet dömas till böter eller fängelse i högst två år.